RECENSIONER

http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande

Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!

Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.

När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.

Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.

Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?

Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.

I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.

"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:

http://www.svt.se/kultur/bok/resan-fran-ung-till-vuxen-angest

http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/overtygande-om-flykt-och-livsval-3697001.aspx

http://www.barometern.se/kultur-noje/en-om-och-karleksfull-inifran-skildring/

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-stilist-som-kan-gyckla-med-finess_4504132.svd

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2692410-tove-folkesson-sund

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tove-folkesson-sund/

http://www.bt.se/om/tove+folkesson/

http://www.expressen.se/kultur/tove-folkessons-flickflum-pa-hog-niva/

"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.

Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning

"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.

Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur

LOKAL STATISTIK

På Dillbergska i Kalmar lever jägarinnorna livets glada dar. Önskar de själva fått se detta.

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.

 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?

Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”

Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 

http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/

NÖJESGUIDEN

Första officiella läsningen av Sund. Och en lång litteraturenkät som jag svarat på nästan allt på. Var fint och inte så värst skämmande att läsa referatet av mina 339 sidor svinhårt polerad helvetestext genomsprängd med vilsamma kursiver här och där. Ska bli intressantast i världen att höra vad folk uppfattar att den handlar om. Och så lättad att jag äntligen skrev klart den efter sex A4-sidors skriftlig utskällning från min första responsläsare, en äldre författarinna jag beundrar mycket. Att skriva klichéer, att skiva ett klyshigt sätt att tänka på, det var inte lika lätt som att skriva tonårsidioti, den är liksom lättare att ha överseende med.


"Romanen är en sorts bedårande hopplös utvecklingsroman där huvudpersonen Eva Zackrisson slungas mellan livsval, kriser, Janis Joplin-drömmar och samhällsattityder. Eva kryssar runt i livet som ung vuxen, och det är skitsvårt, helt enkelt. Hon förtrollas av odrägliga new age-plattityder och svindyra nyliberala livscoacher, för att sedan svänga om och vasst raljera över budskapen som levereras. För att sedan svänga om igen, fysiskt och mentalt. Hon hamnar i Stockholm, lämnar en arkitektutbildning, börjar skriva låtar, blir kär, läser Alkemisten, drar till Kuba, blir kär igen, söker en flummig teaterskola, turnerar med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan, förhåller sig till ungdomens vänner och nya relationer.

Sund gestaltar ett frustrerande, ofta smärtsamt livspussel; det handlar om den pretentiösa konsten med stort K, att ge sig hän, men också om klass och socialt arv. Här finns en bitande kritik mot medelklassens hycklande romantisering av ekologiska produkter och hippieestetik, ställt i bjärt kontrast mot Ölands harvande bönder och en alkoholiserad kommunistfarsa. Den senare, kallad Havets Gud, skildras med en särskilt ömsint och varm precision. Det är sorgligt, kärleksfullt, lite mörkt, ja, komplext och klyschigt, som livet stundtals ter sig.

Hur ska man kunna hitta sig själv när bilradion envisas med att spela Laila Bagges sommarprogram? Och hur verklighetsfrånvänt och själviskt är hela ”hitta sig själv”-projektet? Vilka har råd? Sund är en bok om avstånd mellan människor, men också om avstånd och splittringar i den egna, rastlösa kroppen. Om att inte nöja sig. Vilja klara sig själv. En bok om kärlek. Tove Folkesson hoppar kvickt mellan första och tredje person, mellan platser och känslotillstånd, ironi och smäktande allvar – allt skrivet med en flödande poetisk prosa som varken räds det storvulna, existentiella eller de små tidstypiska markörerna."


http://nojesguiden.se/artiklar/litteraturenkaten-tove-folkesson

8 MARS

DN presenterar några feministers tankar om det evigt dryftade PATRIARKATET. Jag kallar iofs min nya bok för "ett ömsint farväl till patriarken", men ok, svarade ändå på frågaorna. Och fick fota med grymma Anette Nantell i Ett eget rums studio.

http://www.dn.se/kultur-noje/nu-ska-vi-krossa-patriarkatet-igen-1/

"My Little Pony-koppen är en present från min syster, den påminner om den viktiga devisen från ponnyriket: 'Friendship is magic'. Pennskaftet har tillhört en ensam sk galen kvinna från byn där min mamma är född, melodikan representerar det stora språket bortom ordens, det som enar människor över alla gränser. Halsbandet är gjort av stora rosa plastkristaller och citronen är sur. Fjädrarna är plockade vid ölands kust och kommer från olika fåglar som besitter olika kvaliteter vilka alla rymmer stor frihet, t ex svan, gås, ormvråk & korp. Ballerinakjolen är en flickas flickigaste mjuka fluffiga dröm, vandringskängorna är på för vi har en lång väg att gå. Pärlorna representerar mjukhet, tålamod och brillians, hur det mest värdefulla och äkta ibland måste vävas i slutna och skyddade rum.

Snäckan är från karibiska havet och det röda draperiet andas tidlöshet och performativitet - vi är det vi utger oss för att vara. På den sociala scenen alltså. Bortom den är vi allt! alla!

Och boken är Sapho förstås, fragment från ett svunnet matriarkat."

SUND

I april 2015 kommer andra delen i trilogin, där Kalmars jägarinnor är första boken och SUND den andra. Eftersom bokbranschen har lite bättre framförhållning än undertecknad är omslag och baksidestext redan klart. Manuset sitter jag mitt i och försöker hitta alla utgångar ur. Putsar kanter och slipar, fixar så att ni ska kunna läsa och trivas och förfäras och bländas och älska i den. Handlar om Eva Zackrisson, eller som hon hette på jägarinnespråk, Devvan. Här är hon på jakt efter ett annat språk. Nämligen sitt eget.

http://www.weylerforlag.se/



SUND

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp, som varje människa ändå någon gång måste tänka för första gången.

Det handlar om klass och konst, om sökande och migration – mellan nationer, kulturella sfärer och språkgemenskaper, över sundet, mellan fastland och ö. Det handlar om en människa som vill förverkliga sig själv. Men samtidigt om en landsbygd som gror igen. Därför att vi vill ha det som är äkta, ursprungligt. Bregottreklamens öppna landskap snart ett minne blott. Även om det är det hon längtar efter, Eva, en öppenhet, frihet, när hon nu satsar allt och tappar taget i det rafflande sökandet efter sin sanna natur. Finns den ens?

KRISTIANSTADS BOKFESTIVAL

Jag gjorde det! Premiär som Ariel efter 20 års väntan.

Föreläste för 450 gymnasiekids på förmiddan och
festvalpubliken på kvällen. Testade ett nytt grepp.
Såhär glad över det.

Josefine Klougart

Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean

Författarstafett i P4 med Amanda Svensson
och Gabriella Håkansson

Uppläsning och kort intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?

programid=211&date=2014-09-05

Packa åka hem

Hejdå! 

FINFÖRDELA PATRIARKATET

Skriver om feminismens symboler, om språk och makt, i dagens Expressen. Vad tycker ni om det här med "Krossa patriarkatet", "Fuck SD", "Krossa rasismen" osv?

PS. Geniala illustrationer. DS.

http://www.expressen.se/kultur/farval-till-vapnen-1/

MED KNAUSIS I BOKLÖRDAG

Ur DN Boklördags serie Debutanter väljer vilken person i en roman de önskar att de hittat på:

1.
Jag sitter bredvid Edda Magnasson på Mellqvist. I körsbärsträden ovanför väntar blommorna i sina knoppar och, för den som tittar noga, har de första redan glipat upp. Till det sköra och obestridligt röda.

Inte ännu sådär rosa och fluffiga och överdådiga!

Edda sitter i sin svarta kappa och John Lennonbrillor och ser coolastistan ut. Framför på bordet ligger en svart tegelsten. Tung, inbunden. Hon har tagit bort det lila omslaget som skriker, ja till och med slitit av ryggen på pärmarna. Men det är sista delen i Min kamp.

2.

Jag önskar att jag hittat på Karl Ove: Den wannabe-geni-neurotiske och för-arbetet-allt-offrande mannen – i den här texten DWGNM(faaom). En sådan som vanligtvis berättar, inte berättas. Lite som en monoteistisk gud – han har en röst men inget ansikte (eller som ett nättroll).

Och vi skäms väl, (det kanske är därför vissa river av omslaget). För att vi intresserar oss för ännu en sån. Men herregud, DWGNM(faaom) är hela världens obesvarade kärlek. Allsmäktig och fullkomlig som ett vakuum. Går ej att andas i. Går ej att rama in. Som jag har älskat och längtat och undrat och slitits itu av ängslan. För den. Som inte finns men som fortsätter att försöka uppfinna sig inför världens åsyn.

Författaren öppnar glipan i höljet så att ljus kan flöda in. Det är ett skarpt obarmhärtigt ljus. Vårsol i vinterskräphögar.

3.

Jag önskar att jag orkat intressera mig så våldsamt i en enda person att jag förmått ägna tusentals sidor åt att undersöka henom (ursäkta, vi behöver en objektsform här).

4.

Det var märkligt hur alla stora träd hade sin egen personlighet … skriver han i trean. Det var som om de pratade. Inte med röster naturligtvis, utan med det de var, som liksom sträckte sig mot den som betraktade dem. Och det var det de pratade om, det de var, inget annat.

Och en människa som vill berätta för mig, om den hon är, inget annat. Den vill jag lyssna på. Den vill jag vara så nära som det går för jag tror att vi är lika varandra.

5.

Karl Ove tillåts i boken långa teoretiska utläggningar, något ovanligt för romanfigurer. Vissa tankar är skitsmarta och vissa riktigt billiga, precis som hos vanliga människor. Fördomar och slentrianmässig sexism gestaltas trovärdigt och med tonträff. Hans känsloliv är fyllt av rädslor och kärlek och vildsint oro, precis som hos oss vanliga. Han hamnar i självömkan omväxlande med hybris. Precis som vem som helst! Men han är också fysisk. Han har kroppsvätskor och krämpor och problem med sexualiteten. Kvinnor har sedan länge i litteraturen gjorts intressanta för attribut som mens, kön och livmödrar. I berättelsen om Karl Ove blir den manliga kroppen synlig och sårbar. Den intellektuelle Aragorn chanserar i takt med pinsamheterna och det är så befriande, det gör mig rörlig. Karl Oves stånd när han ser skolkamraten på Skrivekunstakademiet ”vicka” av sig galonbrallorna blir en ledstång att hålla sig i när jag svingar mig ur patriarkatets grepp.

Ah!

Det gör de röda blommorna i körsbärsträdet till en skugga. Liten, vän symbol för det väldiga som växer och bultar i mig. Min egen skam, min rädsla. Som jag nu omfamnar med båda händerna och blåser iväg.

DWGNM(faaom) må vara frånvarande och sträng i sin himmel men här på jorden finns han inte, här finns bara vi och vi vältrar oss i körsbärsblomster och Edda packar ned Kampen och kvistar över torget som en halvgud. För det är väl det hon är. En skapelse. Ett neutrum.

6.

Med Karl Ove Knausgård har DWGNM(faaom) kommit ned på jorden, blivit förtrolig. Jag vet hur han känner när babyrytmikledaren hotar att dränka hans människorvärde i rosa fluff, skräcken över att överläget han vanligtvis vilar i är hotat. Behovet att blixtsnabbt ta tillbaka sin maktposition. Det gör ont att tänka på hur skrämmande och svårt det är för honom, och mig, – med relationer som inte innefattar maktordning utan bara närhet.

Men Karl Ove är varken över eller under mig när jag läser, han är nära.

7.

Den röda glipan växer över huvudet på mig och snart väller rosa blommor fram och öser ned, regnar över hela torget som är torrt och allvarligt.

Jag sitter och funderar på om han skulle gilla att jag döper det här dokumentet till Knausis.



Publicerad i DN 29 mars 2014

http://www.dn.se/dnbok/knausgard-gor-mannen-kroppslig/

Man kan inte värja sig från något man inte vet vad det är

Efter en massa intressanta reaktioner på essän "I huvudet på Lidija Praizovic" om Lidija Praizovics text i CLP skrev jag: "Man kan inte värja sig från något man inte vet vad det är. I huvudet, moment 2."

Även den i Tidningen Kulturen.

God jul och ny tid tack.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/13724-man-kan-inte-vaerja-sig-fran-nagot-man-inte-vet-vad-det-aer--i-huvudet-moment-2

I huvudet på Lidija Praizovic

Blev så vansinnigt berörd av Lidijas text i CONST, så skrev jag den här essän, och så väntade jag en och en halv månad innan jag vågade skicka den till några tidskrifter, och Freke på Tidningen Kulturen tog in den:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/13437-i-huvudet-pa-lidija-praizovi

Bokens dag

Tisdag den 5 juni är det examen! På Bokens dag kommer alla från Författarskolan, Lunds Universitet presentera sina böcker i Hörsalen på SOL i Lund. Välkomna att lyssna på uppläsningar ur och samtal om en massa nya romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Kl 14 presenterar jag min Kalmars jägarinnor, en lyrisk kollektivroman med ett gäng excentriska tonårstjejer i centrum. Den handlar om att växa upp i en liten stad, vara kvinna, testa gränser in absurdum, gå för långt. Här kommer ett utdrag ur inledningen:

SJU ORD svävade ovanför våra huvuden. Som glorior, som regnmoln. Låg i var och ens handväska, satt inpräntade under skosulorna, nedtecknade på originalspråk med spritpenna på Lindens armar.

    Ett mantra.

    Sammanfattningen av den tid vi levde i.

Det var den svarta skinnsoffan hemma hos Jennas mamma. Förfest, sminkväskor, päroncider på bruna flaskor. Hur vi rytmiskt och lockande trädde upp förväntningarna på kvällen längs en genomskinlig tråd.

    Fiskelina 0,05 mm.

    Hur Jenna var överlägsen på att lägga partymake med bara en liten puderdosespegel som referens.

    Liten, suddig, men jävligt snygg. Vi ska fan ta över världen.

    Mascara, eyeliner och ögonskugga. Ta över världen eller åtminstone Kalmar (med omnejd).

Jägarinnorna såg på varandra och torkade bort det svarta som hamnat under ögat på den andra. Sade att livet är kort. Sade livet är ju till för att levas. När alla andra sov, med mascaran från H&M rinnande längs kinderna, tillbaka i Jennas mammas skinnsoffa med nya historier att berätta för barnbarnen inristade i huden.

    Jenna blinkade och sade att det inte gjorde något. Ingen fara, allt var ju bara på skoj.

Mantrat klingade, nästan högtidligt i sin enkelhet.

Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.