SOUNDTRACK TILL SUND

Till Sund finns det ett soundtrack. Än så länge bara i fysisk form. En högst unik liten skapelse går att hitta om man tar Eva på orden, läser slutet noga och tar reda på var hon ställer lådan med skivorna. Falkögas skiva alltså. JAG ÄR FALKÖGA. INGEN ANNAN. På måndag spelar jag Falkögas låtar på Högalidsfestivalen utanför Kalmar och den 29 maj spelar vi på Göteborgs stadsbibliotek.

PS. Den svenska björnstammen och Falköga har spelat in en låt som bara finns på den fysiska skivan. DS.

RECENSIONER

http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande

Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!

Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.

När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.

Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.

Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?

Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.

I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.

"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:

http://www.svt.se/kultur/bok/resan-fran-ung-till-vuxen-angest

http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/overtygande-om-flykt-och-livsval-3697001.aspx

http://www.barometern.se/kultur-noje/en-om-och-karleksfull-inifran-skildring/

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-stilist-som-kan-gyckla-med-finess_4504132.svd

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2692410-tove-folkesson-sund

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tove-folkesson-sund/

http://www.bt.se/om/tove+folkesson/

http://www.expressen.se/kultur/tove-folkessons-flickflum-pa-hog-niva/

"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.

Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning

"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.

Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur

SKRIVARKURSER

Mitt sommarjobb har de senaste åren varit att hålla skrivarkurser. Sedan jag slutade på Hemtjänsten i Borgholm, vilket var några år sedan. Det började med att jag träffade Bob Hansson på Bali och började diskutera hur man kan leda grupper och personer som vill skriva, vad det är de egentligen vill lära sig och om/hur/hur fan det går att lära ut. Han hade en kursvecka på en folkhögskola inbokad den sommaren och jag följde med som sidekick, sedan har vi fortsatt och det är en ganska magisk resa, många människor har kommit och berättat fantastiska saker både på papperet och verkligheten. Det har blivit hela romaner, eller lösa fragment av något som kanske blir dikter, livsberättelser, kärleksbrev, uppgörelser, fria sökande och levande texter. Jag håller också kurser på egen hand, ibland med yoga inblandat, och så är jag gästlärare på skrivarlinjer. Bästa var när jag hade kursen "Skriv om ditt liv" med tio överfantastiska tanter över 70 år på Vuxenskolan i Malmö.

I sommar blir det:


SKRIVARKURS på Ett eget rum
Kristi himmelfärdshelgen 2015
Torsdag kl 18-21
Fredag 10-18
Lördag 10-18
Söndag 10-16

https://www.facebook.com/ateljekollektivetettegetrum?ref=aymt_homepage_panel



KREATIVT SKRIVANDE OCH YOGA med TOVE FOLKESSON
Skurups folkhögskola v 27 och v 31

http://sommar.skurupsfolkhogskola.se/


SKRIVARKURS MED TOVE FOLKESSON & BOB HANSSON 
Capellagården, Öland v 32

http://www.capellagarden.se/utbildningar_o_kurser/sommarkurser


Willkommen, bienvenue <3

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.

 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?

Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”

Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 

http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/

NÖJESGUIDEN

Första officiella läsningen av Sund. Och en lång litteraturenkät som jag svarat på nästan allt på. Var fint och inte så värst skämmande att läsa referatet av mina 339 sidor svinhårt polerad helvetestext genomsprängd med vilsamma kursiver här och där. Ska bli intressantast i världen att höra vad folk uppfattar att den handlar om. Och så lättad att jag äntligen skrev klart den efter sex A4-sidors skriftlig utskällning från min första responsläsare, en äldre författarinna jag beundrar mycket. Att skriva klichéer, att skiva ett klyshigt sätt att tänka på, det var inte lika lätt som att skriva tonårsidioti, den är liksom lättare att ha överseende med.


"Romanen är en sorts bedårande hopplös utvecklingsroman där huvudpersonen Eva Zackrisson slungas mellan livsval, kriser, Janis Joplin-drömmar och samhällsattityder. Eva kryssar runt i livet som ung vuxen, och det är skitsvårt, helt enkelt. Hon förtrollas av odrägliga new age-plattityder och svindyra nyliberala livscoacher, för att sedan svänga om och vasst raljera över budskapen som levereras. För att sedan svänga om igen, fysiskt och mentalt. Hon hamnar i Stockholm, lämnar en arkitektutbildning, börjar skriva låtar, blir kär, läser Alkemisten, drar till Kuba, blir kär igen, söker en flummig teaterskola, turnerar med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan, förhåller sig till ungdomens vänner och nya relationer.

Sund gestaltar ett frustrerande, ofta smärtsamt livspussel; det handlar om den pretentiösa konsten med stort K, att ge sig hän, men också om klass och socialt arv. Här finns en bitande kritik mot medelklassens hycklande romantisering av ekologiska produkter och hippieestetik, ställt i bjärt kontrast mot Ölands harvande bönder och en alkoholiserad kommunistfarsa. Den senare, kallad Havets Gud, skildras med en särskilt ömsint och varm precision. Det är sorgligt, kärleksfullt, lite mörkt, ja, komplext och klyschigt, som livet stundtals ter sig.

Hur ska man kunna hitta sig själv när bilradion envisas med att spela Laila Bagges sommarprogram? Och hur verklighetsfrånvänt och själviskt är hela ”hitta sig själv”-projektet? Vilka har råd? Sund är en bok om avstånd mellan människor, men också om avstånd och splittringar i den egna, rastlösa kroppen. Om att inte nöja sig. Vilja klara sig själv. En bok om kärlek. Tove Folkesson hoppar kvickt mellan första och tredje person, mellan platser och känslotillstånd, ironi och smäktande allvar – allt skrivet med en flödande poetisk prosa som varken räds det storvulna, existentiella eller de små tidstypiska markörerna."


http://nojesguiden.se/artiklar/litteraturenkaten-tove-folkesson

8 MARS

DN presenterar några feministers tankar om det evigt dryftade PATRIARKATET. Jag kallar iofs min nya bok för "ett ömsint farväl till patriarken", men ok, svarade ändå på frågaorna. Och fick fota med grymma Anette Nantell i Ett eget rums studio.

http://www.dn.se/kultur-noje/nu-ska-vi-krossa-patriarkatet-igen-1/

"My Little Pony-koppen är en present från min syster, den påminner om den viktiga devisen från ponnyriket: 'Friendship is magic'. Pennskaftet har tillhört en ensam sk galen kvinna från byn där min mamma är född, melodikan representerar det stora språket bortom ordens, det som enar människor över alla gränser. Halsbandet är gjort av stora rosa plastkristaller och citronen är sur. Fjädrarna är plockade vid ölands kust och kommer från olika fåglar som besitter olika kvaliteter vilka alla rymmer stor frihet, t ex svan, gås, ormvråk & korp. Ballerinakjolen är en flickas flickigaste mjuka fluffiga dröm, vandringskängorna är på för vi har en lång väg att gå. Pärlorna representerar mjukhet, tålamod och brillians, hur det mest värdefulla och äkta ibland måste vävas i slutna och skyddade rum.

Snäckan är från karibiska havet och det röda draperiet andas tidlöshet och performativitet - vi är det vi utger oss för att vara. På den sociala scenen alltså. Bortom den är vi allt! alla!

Och boken är Sapho förstås, fragment från ett svunnet matriarkat."

SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.

UTMARKEN

Befinner mig i utmarken för att skriva färdigt SUND. Samt för att bygga ETT EGET RUM - UTMARKEN med Hanna Nilsson. Vi ska jobba med och undersöka en plats i Mittlandsskogen på Öland under ett år. I lera, i tegel, i text, i foto, i rumsliga experiment, i musik, i dans och stillhet. Som en del av Yellowbox och konstnären Helle Kvammes gigantiska studio Utmarken. Premiär och Vernissage beräknas till september 2015. Håll ut.

Tillägg i muren, Utmarken