SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.