SOUNDTRACK TILL SUND

Till Sund finns det ett soundtrack. Än så länge bara i fysisk form. En högst unik liten skapelse går att hitta om man tar Eva på orden, läser slutet noga och tar reda på var hon ställer lådan med skivorna. Falkögas skiva alltså. JAG ÄR FALKÖGA. INGEN ANNAN. På måndag spelar jag Falkögas låtar på Högalidsfestivalen utanför Kalmar och den 29 maj spelar vi på Göteborgs stadsbibliotek.

PS. Den svenska björnstammen och Falköga har spelat in en låt som bara finns på den fysiska skivan. DS.

RECENSIONER

http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande

Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!

Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.

När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.

Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.

Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?

Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.

I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.

"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:

http://www.svt.se/kultur/bok/resan-fran-ung-till-vuxen-angest

http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/overtygande-om-flykt-och-livsval-3697001.aspx

http://www.barometern.se/kultur-noje/en-om-och-karleksfull-inifran-skildring/

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-stilist-som-kan-gyckla-med-finess_4504132.svd

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2692410-tove-folkesson-sund

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tove-folkesson-sund/

http://www.bt.se/om/tove+folkesson/

http://www.expressen.se/kultur/tove-folkessons-flickflum-pa-hog-niva/

"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.

Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning

"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.

Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur

LOKAL STATISTIK

På Dillbergska i Kalmar lever jägarinnorna livets glada dar. Önskar de själva fått se detta.

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.

 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?

Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”

Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 

http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/

SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.

UTMARKEN

Befinner mig i utmarken för att skriva färdigt SUND. Samt för att bygga ETT EGET RUM - UTMARKEN med Hanna Nilsson. Vi ska jobba med och undersöka en plats i Mittlandsskogen på Öland under ett år. I lera, i tegel, i text, i foto, i rumsliga experiment, i musik, i dans och stillhet. Som en del av Yellowbox och konstnären Helle Kvammes gigantiska studio Utmarken. Premiär och Vernissage beräknas till september 2015. Håll ut.

Tillägg i muren, Utmarken

SUND

I april 2015 kommer andra delen i trilogin, där Kalmars jägarinnor är första boken och SUND den andra. Eftersom bokbranschen har lite bättre framförhållning än undertecknad är omslag och baksidestext redan klart. Manuset sitter jag mitt i och försöker hitta alla utgångar ur. Putsar kanter och slipar, fixar så att ni ska kunna läsa och trivas och förfäras och bländas och älska i den. Handlar om Eva Zackrisson, eller som hon hette på jägarinnespråk, Devvan. Här är hon på jakt efter ett annat språk. Nämligen sitt eget.

http://www.weylerforlag.se/



SUND

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp, som varje människa ändå någon gång måste tänka för första gången.

Det handlar om klass och konst, om sökande och migration – mellan nationer, kulturella sfärer och språkgemenskaper, över sundet, mellan fastland och ö. Det handlar om en människa som vill förverkliga sig själv. Men samtidigt om en landsbygd som gror igen. Därför att vi vill ha det som är äkta, ursprungligt. Bregottreklamens öppna landskap snart ett minne blott. Även om det är det hon längtar efter, Eva, en öppenhet, frihet, när hon nu satsar allt och tappar taget i det rafflande sökandet efter sin sanna natur. Finns den ens?

O'CAPTAIN, MY CAPTAIN

O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.

Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.

O'Captain, my Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få göra det vi vill.

O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams, som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss. It is some dream that you've fallen cold and dead. Må han vila fridfullt.

Jag ska nu se om filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.

Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!

PS. Texten hamnade här också: 

http://www.dn.se/kultur-noje/befria-carpe-diem-fran-naringslivet-och-prydnadssakerna/

Några recensioner

BORÅS TIDNING  - En debut att bli golvad av

Tove Folkesson skriver fan i mig helt fantastiskt. Hon beskriver hur det känns som att tugga på grus när det blåser, en präktig snedfylla på ett krogtoalettgolv, hur ett svek känns i skelettet. Det är egna, fina liknelser, bra disposition, sällsynt leksullhet med orden och dess vändningar, en rytm och ett tempo som är så vidunderligt Färdigt att jag baxnar.

Tidsmarkörer i form av låtar, kläder, filmer- denna superfälla för litteratur- blir snygga små diamanter i Folkessons hand.
Tja, kort sagt, redan i början av året är jag sugen på att ropa ut Tove Folkesson till årets bästa svenska debutant."

SYDSVENSKAN - I en klass för sig

"Symbiosen skildras med ett sinne för detaljer och en tonträff som sällan eller aldrig sviker läsaren. Utlevelse, uppbrott, revolt, de utsatta klassernas barn kontra de välartades ungar – jag har läst om allt detta förr, i tusen och en tonårsskildring. Därför törs jag påstå att ”Kalmars jägarinnor” står i en klass för sig.

Folkesson skriver med poetens innerlighet och precision. Samtidigt gör hon andlöst spännande epik av vad som i värsta fall hade blivit en schablonparad. Hennes karaktärer lever. Deras hjärtan bultar så jag känner det inuti i mig själv."

EXPRESSEN - Trovärdig tidskapsel

"Tove Folkesson skildrar den här tillvaron så precist att det stundtals blir klaustrofobiskt. Att det mellan kapitlen finns insprängda avsnitt där jag-berättaren Eva blickar tillbaka från sin vuxna utkikspost, gör inte att det där absoluta tonårsgreppet släpper. Det är skickligt.

Än mer förfaret är att Folkesson är eklektiker också i sin stilistik, helt kongenialt med hur romanens huvudpersoner tar sig an världen: hur de lånar och plockar från världens dignande smörgåsbord, hur de blandar högt och lågt utan tanke på vad som passar sig eller är tillåtet. Folkesson tar inte heller några sådana litterära hänsyn, hon kör på i ett vilt race - värdigt en riktigt lovande debutroman."

VÄSTERBOTTENSKURIREN - Språklig berusning

"När jag i går kväll hade läst ut romanen Kalmars jägarinnor (Weyler) av debutanten Tove Folkesson, då läste jag Kalmars jägarinnor. Om igen. Denna gång med pennan i handen.

Skrev av meningar som denna: ”Världen vinglar till och ställer sig på högkant.”

Först klockan 04 tumlade jag i säng.

Boken är romanvärldens Thelma&Louise, fast den utspelas inte i amerikanska södern utan i Kalmar (med omnejd). Och tiden är inte 1950-tal utan åren kring sekelskiftet 2000.

Men de fem jägarinnorna i boken är lika vreda, vilda, sorgsna, farliga och flamsigt skrattiga som de bägge kvinnorna i kultfilmen.

Boken brinner! Orden i boken flammar i lågor!

Även jag brinner. Språkberusad och förvildad. Hahahahahaha.

Så där skrev jag – upprymd efter en omtumlande läsnatt – i en uppdatering nyss på Facebook.

..."

JÖNKÖPINGSPOSTEN  - Precist om tjejvärld

     Men boken kommer också med något annat angeläget, den kommer med en fräsch och uppdaterad idé om vad böcker riktade till unga kan (för att inte skriva ”bör”) vara. Speciellt böcker som skildrar unga tjejer och deras påstådda verklighet. ”Tjejlitteratur” tenderar att kretsa kring olycklig kärlek till en kille eller två tjejkompisars konkurrens om honom. Kanske ihopkokat med ätstörningar eller något annat självdestruktivt beteende som kommer att representera den unga kvinnans hela fokus och som riskerar att framställa henne just som det offer man vill berätta att hon inte är.

”Kalmars jägarinnor” däremot, visar upp en annan norm för den unga tjejens drivkraft och begär. Hungern efter att vara oövervinnerlig, att ha obegränsat tillträde till världen och själv vara i kontroll över sina kickar. Killarna finns där, men bara perifert. Liksom föräldrarna är de befriande nog reducerade till en slags bifigurer, som glider in och ut ur bild, utan att bli världen runtom vilken allting kretsar.

Jägarinnorna vet hur de ska tjuvkoppla sina egna bilar, toapappra sina egna träd och fixa sin egen sprit. Det är de som står för de hastiga impulserna och som drar när det passar. Deras längtan gäller något way större än bekräftelse från killar.

Med den senaste tidens diskussion om vad feminism är och om vad den tagit för vägar, blir det än mer angeläget med den här typen av röst - med en skallrande, krävande, utflippad röst om att inte bara jaga plats, utan att se den som rättmätigt sin."



 SVENSKA DAGBLADET

"Boken genljuder av välmejslade formuleringar som ger klang åt de sena tonårens sinnesstämningar. Pendlingarna mellan utanförskap, gemenskap, livsleda och euforisk oövervinnerlighet. Den absurda tvärsäkerheten på att världen runtomkring bara är en kuliss till det oändligt spännande spektakel som är det egna livet. Det är inte första gången den deliriska, ungdomliga egocentrismen skildras, men sällan skrivs den med större poetisk precision."



KULTURNYTT, P1

"De flesta av oss blev ju ingenting, säger Jonna flera år senare när de möts på ICA. Och då vill jag bara slå huvudet i väggen och skrika helvete. Antagligen tänker jag på Borlänge. Mitt eget gamla att släpa på. Men det här handlar om Kalmars sjuttonåriga jägarinnor i nittiotalets sista år.

Man kan lätt tro att man har läst uppväxtskildringar så det räcker. Bort från småstaden. Bli någon någon annanstans. Men nu ska jag försöka förklara vad som gör "Kalmars jägarinnor", nu säger jag det för jag inte kommer på något annat ord, så drabbande. Kanske är det deras kraft.

..."

BLÅ BLIXT

Glöm inte att skicka in text till Brombergs antologiserie Blå Blixt. Frågar är: Vad kan poesi vara?
All info på deras hemsida, deadline 1 september.

http://brombergs.se/bocker/blablixt

LEDA

Litteraturtidskriften RYMDEN.DK publicerade i juni en litterär essä om leda som jag skrivit och som tidigare varit publicerad i eminenta papperstidskriften Ordkonst.



Ärligt talat vet jag mycket lite om leda.
Hos min mormor finns ett skohorn på en spik i hallen. Norsk souvenir.
Den vet best hvor skoen trykker, som har den på, står det på.
Gotisk stil, benvita bokstäver. Svarta penseldrag och blommor i konsthantverk-i-massproduktion-modell.

Av detta föremål greps jag som barn av en oförklarlig rädsla. Gäckande. Felaktig och obegriplig syntax.
som har den på.

Skohornet var svart och dinglande.
Jag visste inte varifrån det kom, eller vad det var till för. Att ta av och på skorna sa någon. Men ingen gjorde det.
En smal remsa damm täckte kanten på handtaget. Oanvänd, objuden.
Och så den där texten. som har den på.
Jag försökte tyda budskapet, orden, meningen, vad som låg bakom.

Oroväckande. Oförklarligt.





Läs hela alltet på:


http://rym.dk/tove-folkesson-leda/

Man kan inte värja sig från något man inte vet vad det är

Efter en massa intressanta reaktioner på essän "I huvudet på Lidija Praizovic" om Lidija Praizovics text i CLP skrev jag: "Man kan inte värja sig från något man inte vet vad det är. I huvudet, moment 2."

Även den i Tidningen Kulturen.

God jul och ny tid tack.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/13724-man-kan-inte-vaerja-sig-fran-nagot-man-inte-vet-vad-det-aer--i-huvudet-moment-2

I huvudet på Lidija Praizovic

Blev så vansinnigt berörd av Lidijas text i CONST, så skrev jag den här essän, och så väntade jag en och en halv månad innan jag vågade skicka den till några tidskrifter, och Freke på Tidningen Kulturen tog in den:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/13437-i-huvudet-pa-lidija-praizovi

LJUS I MÖRKER

Crister Enander skriver fint om CONST och texten Kalmars jägarinnor i Helsingborgs Dagblad:

"De populära tjejerna som går Samhällsprogrammet, ”stoltheter i Filippa K-hipsters, klackstövletter och vippande hästsvansar var Stagneliusskolan i Kalmars signum. Maskotar för den framtida välfärden” får ett rakt och rått öknamn. De kallas för puderluder: ”Slätkammade, renrakade, luktagottdoftande”."

Läs recensionen här!


http://hd.se/kultur/boken/2012/10/18/ljus-i-morker/

FLOW PÅ YODA-FESTIVAL

Kollektivet FLOW repar inför morgonkvällens invigning av Yoga&Dansfestivalen på Balettakademien i Stockholm: YoDa. Vi ska spela och agera konferencierer på något vis som ännu inte är helt klart. Men post-it-temat går igen även här och vi funderar även över kostymer och försöker få till de sista detaljerna: grön frack, svans, åsneljud (finns en app för detta), papier machédjur som kan flyga i koppel m m. Välkomna alla som vill dansa, yoga, sjunga och göra andra sköna fina grejer under helgen!

Vid replokalen i Gröndal.

SKRIVLYA

Har fått tag i ett litet kryp-in där jag får sitta och leka med mina pennor och papper. Post-it-pussla knappra på datorn och dricka kaffe med utsikt rakt in i en kastanj.

I SMALA POETERS SÄLLSKAP

23 oktober var jag, Freke Räihä och Tomas Klas Ekström inbjudna att läsa dikter på Hässleholms kulturfestival Smala veckan. 20 personer i publiken var tydligen en bra siffra, och vi drog 6 personer fler än Per Thörn förra året så chefen var nöjd. De som kom fick titta på illustrationer från vår långdikt "Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö" och lyssna på nya dikter av Freke och Tomas samt några gamla av mig.

Omslaget till vår bok.

Harry's i Hässleholm i väntan på nattåg.

BOKMÄSSA 2012 #4

Finaste känslan när jag upptäckte att jag fanns med i boken som jag fascinerats, uppslukats av sedan jag kom resande från bokmässan där jag slitit med den i farten från Gläntas monter. "En civilisation utan båtar" av Johannes Anyuru, se nedan. Jag skickade in en dikt till honom en varm sommar jag inte minns namnet på, kanske 2010, för att han jobbade med en kollektivdikt som skulle läsas upp när de kom till Gazas strand men den blev ju inte så. De reste hem och jag trodde mina ord sköljts ut med dyningarna i Aten, där de väntade på förlösning och få kasta loss, testa demokratins gräns och vansinnets. Och det här var hundra år sedan. I boken finns kollektivdikten med i sin helhet, jag kände igen raden "Vi sitter och rullar små smala fredscigaretter" och tänkte: det där kunde jag ha skrivit. Och så var det. Är mer än normalt under påverkan av Anyurus röst just nu, sjunger den i huvudet om dagarna. Vad är det som hörs där? Värme och kurage, en exakthet som ändå är mild och mjuk. Sån vill jag vara.
Läs förresten essän om black face-"konst", Tupac, Lena Adelshon Liljeroth och genomskinliga medelklasskroppar i nyaste Glänta.

Artikel om CONST Literary (p)review i Arbetarbladet

http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.5142126-texter-som-inte-skapats-av-navelludd

"Men det är inte bara opublicerade författare och unga begåvningar som tar plats i premiärnumret. Även kända författare som Helena Granström och Malte Persson samsas med mer okända begåvningar som Tove Folkesson, Daniél Lindström och Karolina Stenström. Poesi blandas med prosa och kryddas med konst, bland annat ett fantastiskt omslag av Sara-Vide Ericson.

Titelns (P)review kommer av att alla texterna har översatts till engelska, som ett sätt att sprida svensk kvalitetslitteratur till andra länder.

– Vi har så mycket bra svensk litteratur som aldrig översätts. Det är mest deckare som man ser utomlands. Nu när Sverige ses som lite hett i världen finns det dessutom ett stort intresse. Vi har redan kunnat sälja tidskriften i Berlin."

Och på tisdag 2/10 kommer recensionerna...

BOKMÄSSA 2012 #3

Igår stod jag intill Johannes Anyuru utanför Gläntas fest på Storan och lyssnade på när han rökte med tumme och pekfinger och skämtade om Knausgårds nya projekt, någonting med 70 000 sidor sade han och skrattade. Idag ligger och och läser hans bok om Ship to Gaza den sommaren det var massa kravaller i Athen och han rökte under träden och skrev om träden, deras kronor och gatlyktor som är elektriska eldar och så vidare, som han gör, servetter som flyger. Civilkurage, sådant. Värme. Jag fick med den från mässan på dagen och nu är hemma igen och vilar med tystnad och blå ord i en fridfull ordning, tycker att hans röst är det bästa som finns just nu.