SOUNDTRACK TILL SUND

Till Sund finns det ett soundtrack. Än så länge bara i fysisk form. En högst unik liten skapelse går att hitta om man tar Eva på orden, läser slutet noga och tar reda på var hon ställer lådan med skivorna. Falkögas skiva alltså. JAG ÄR FALKÖGA. INGEN ANNAN. På måndag spelar jag Falkögas låtar på Högalidsfestivalen utanför Kalmar och den 29 maj spelar vi på Göteborgs stadsbibliotek.

PS. Den svenska björnstammen och Falköga har spelat in en låt som bara finns på den fysiska skivan. DS.

RECENSIONER

http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande

Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!

Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.

När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.

Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.

Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?

Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.

I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.

"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:

http://www.svt.se/kultur/bok/resan-fran-ung-till-vuxen-angest

http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/overtygande-om-flykt-och-livsval-3697001.aspx

http://www.barometern.se/kultur-noje/en-om-och-karleksfull-inifran-skildring/

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-stilist-som-kan-gyckla-med-finess_4504132.svd

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2692410-tove-folkesson-sund

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tove-folkesson-sund/

http://www.bt.se/om/tove+folkesson/

http://www.expressen.se/kultur/tove-folkessons-flickflum-pa-hog-niva/

"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.

Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning

"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.

Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur

I STAGNELIUS BARNDOMSHEM

Stagnelius skrev "fångad i en kedja av vallmo", ett fint sätt att beskriva opiummissbruk. Vissa människor får inte leva så länge som världen skulle behöva dem. Jag var igår inbjuden i romantikerns barndomshem på Öland, Prästgården i byn Gärdslösa, där min mammas släkt är ifrån och där jag tillbringat sommarens alla barndomar och all ledig tid som vuxen. Ett paradis på jorden för mig, som jag skriver om på någon slags romanprosa som knappast håller sig till verkligheten men som ändå snuddar den mest hela tiden, värsta sorten för den som känner verkligheten. Så jag var orimligt skakig när jag skulle prata inför alla locals och kulturtanter 70, 80, 90 + Det sitter diktrader i väggarna och min röst darrade, jag glömde dra slutet där jag vävt in Stagnelius hit "kvällens gullmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönte näcken, gigan rör i silverbäcken" i min text för att visa respekt för traditionen. Men: det verkade som om de lyssnade på mig trots lång högläsning, så otroligt lättad och utmattad. Nu finns Sund i Prästgårdens fantastiska antikvariat där jag en gång fångade en första utgåva av Tranströmers Östersjöar. Öppet varje söndag hela året (!) och mer hela sommaren.


http://www.gardslosaprastgard.se/index.php?id=283&placid=6&template=

Förläggare Svante Weyler och min mormor gillade varann <3
























Selfie från pigkammaren.

SKRIVARKURSER

Mitt sommarjobb har de senaste åren varit att hålla skrivarkurser. Sedan jag slutade på Hemtjänsten i Borgholm, vilket var några år sedan. Det började med att jag träffade Bob Hansson på Bali och började diskutera hur man kan leda grupper och personer som vill skriva, vad det är de egentligen vill lära sig och om/hur/hur fan det går att lära ut. Han hade en kursvecka på en folkhögskola inbokad den sommaren och jag följde med som sidekick, sedan har vi fortsatt och det är en ganska magisk resa, många människor har kommit och berättat fantastiska saker både på papperet och verkligheten. Det har blivit hela romaner, eller lösa fragment av något som kanske blir dikter, livsberättelser, kärleksbrev, uppgörelser, fria sökande och levande texter. Jag håller också kurser på egen hand, ibland med yoga inblandat, och så är jag gästlärare på skrivarlinjer. Bästa var när jag hade kursen "Skriv om ditt liv" med tio överfantastiska tanter över 70 år på Vuxenskolan i Malmö.

I sommar blir det:


SKRIVARKURS på Ett eget rum
Kristi himmelfärdshelgen 2015
Torsdag kl 18-21
Fredag 10-18
Lördag 10-18
Söndag 10-16

https://www.facebook.com/ateljekollektivetettegetrum?ref=aymt_homepage_panel



KREATIVT SKRIVANDE OCH YOGA med TOVE FOLKESSON
Skurups folkhögskola v 27 och v 31

http://sommar.skurupsfolkhogskola.se/


SKRIVARKURS MED TOVE FOLKESSON & BOB HANSSON 
Capellagården, Öland v 32

http://www.capellagarden.se/utbildningar_o_kurser/sommarkurser


Willkommen, bienvenue <3

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.

 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?

Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”

Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 

http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/

NÖJESGUIDEN

Första officiella läsningen av Sund. Och en lång litteraturenkät som jag svarat på nästan allt på. Var fint och inte så värst skämmande att läsa referatet av mina 339 sidor svinhårt polerad helvetestext genomsprängd med vilsamma kursiver här och där. Ska bli intressantast i världen att höra vad folk uppfattar att den handlar om. Och så lättad att jag äntligen skrev klart den efter sex A4-sidors skriftlig utskällning från min första responsläsare, en äldre författarinna jag beundrar mycket. Att skriva klichéer, att skiva ett klyshigt sätt att tänka på, det var inte lika lätt som att skriva tonårsidioti, den är liksom lättare att ha överseende med.


"Romanen är en sorts bedårande hopplös utvecklingsroman där huvudpersonen Eva Zackrisson slungas mellan livsval, kriser, Janis Joplin-drömmar och samhällsattityder. Eva kryssar runt i livet som ung vuxen, och det är skitsvårt, helt enkelt. Hon förtrollas av odrägliga new age-plattityder och svindyra nyliberala livscoacher, för att sedan svänga om och vasst raljera över budskapen som levereras. För att sedan svänga om igen, fysiskt och mentalt. Hon hamnar i Stockholm, lämnar en arkitektutbildning, börjar skriva låtar, blir kär, läser Alkemisten, drar till Kuba, blir kär igen, söker en flummig teaterskola, turnerar med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan, förhåller sig till ungdomens vänner och nya relationer.

Sund gestaltar ett frustrerande, ofta smärtsamt livspussel; det handlar om den pretentiösa konsten med stort K, att ge sig hän, men också om klass och socialt arv. Här finns en bitande kritik mot medelklassens hycklande romantisering av ekologiska produkter och hippieestetik, ställt i bjärt kontrast mot Ölands harvande bönder och en alkoholiserad kommunistfarsa. Den senare, kallad Havets Gud, skildras med en särskilt ömsint och varm precision. Det är sorgligt, kärleksfullt, lite mörkt, ja, komplext och klyschigt, som livet stundtals ter sig.

Hur ska man kunna hitta sig själv när bilradion envisas med att spela Laila Bagges sommarprogram? Och hur verklighetsfrånvänt och själviskt är hela ”hitta sig själv”-projektet? Vilka har råd? Sund är en bok om avstånd mellan människor, men också om avstånd och splittringar i den egna, rastlösa kroppen. Om att inte nöja sig. Vilja klara sig själv. En bok om kärlek. Tove Folkesson hoppar kvickt mellan första och tredje person, mellan platser och känslotillstånd, ironi och smäktande allvar – allt skrivet med en flödande poetisk prosa som varken räds det storvulna, existentiella eller de små tidstypiska markörerna."


http://nojesguiden.se/artiklar/litteraturenkaten-tove-folkesson

8 MARS

DN presenterar några feministers tankar om det evigt dryftade PATRIARKATET. Jag kallar iofs min nya bok för "ett ömsint farväl till patriarken", men ok, svarade ändå på frågaorna. Och fick fota med grymma Anette Nantell i Ett eget rums studio.

http://www.dn.se/kultur-noje/nu-ska-vi-krossa-patriarkatet-igen-1/

"My Little Pony-koppen är en present från min syster, den påminner om den viktiga devisen från ponnyriket: 'Friendship is magic'. Pennskaftet har tillhört en ensam sk galen kvinna från byn där min mamma är född, melodikan representerar det stora språket bortom ordens, det som enar människor över alla gränser. Halsbandet är gjort av stora rosa plastkristaller och citronen är sur. Fjädrarna är plockade vid ölands kust och kommer från olika fåglar som besitter olika kvaliteter vilka alla rymmer stor frihet, t ex svan, gås, ormvråk & korp. Ballerinakjolen är en flickas flickigaste mjuka fluffiga dröm, vandringskängorna är på för vi har en lång väg att gå. Pärlorna representerar mjukhet, tålamod och brillians, hur det mest värdefulla och äkta ibland måste vävas i slutna och skyddade rum.

Snäckan är från karibiska havet och det röda draperiet andas tidlöshet och performativitet - vi är det vi utger oss för att vara. På den sociala scenen alltså. Bortom den är vi allt! alla!

Och boken är Sapho förstås, fragment från ett svunnet matriarkat."

SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.

UTMARKEN

Befinner mig i utmarken för att skriva färdigt SUND. Samt för att bygga ETT EGET RUM - UTMARKEN med Hanna Nilsson. Vi ska jobba med och undersöka en plats i Mittlandsskogen på Öland under ett år. I lera, i tegel, i text, i foto, i rumsliga experiment, i musik, i dans och stillhet. Som en del av Yellowbox och konstnären Helle Kvammes gigantiska studio Utmarken. Premiär och Vernissage beräknas till september 2015. Håll ut.

Tillägg i muren, Utmarken

SUND

I april 2015 kommer andra delen i trilogin, där Kalmars jägarinnor är första boken och SUND den andra. Eftersom bokbranschen har lite bättre framförhållning än undertecknad är omslag och baksidestext redan klart. Manuset sitter jag mitt i och försöker hitta alla utgångar ur. Putsar kanter och slipar, fixar så att ni ska kunna läsa och trivas och förfäras och bländas och älska i den. Handlar om Eva Zackrisson, eller som hon hette på jägarinnespråk, Devvan. Här är hon på jakt efter ett annat språk. Nämligen sitt eget.

http://www.weylerforlag.se/



SUND

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp, som varje människa ändå någon gång måste tänka för första gången.

Det handlar om klass och konst, om sökande och migration – mellan nationer, kulturella sfärer och språkgemenskaper, över sundet, mellan fastland och ö. Det handlar om en människa som vill förverkliga sig själv. Men samtidigt om en landsbygd som gror igen. Därför att vi vill ha det som är äkta, ursprungligt. Bregottreklamens öppna landskap snart ett minne blott. Även om det är det hon längtar efter, Eva, en öppenhet, frihet, när hon nu satsar allt och tappar taget i det rafflande sökandet efter sin sanna natur. Finns den ens?

KRISTIANSTADS BOKFESTIVAL

Jag gjorde det! Premiär som Ariel efter 20 års väntan.

Föreläste för 450 gymnasiekids på förmiddan och
festvalpubliken på kvällen. Testade ett nytt grepp.
Såhär glad över det.

Josefine Klougart

Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean

Författarstafett i P4 med Amanda Svensson
och Gabriella Håkansson

Uppläsning och kort intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?

programid=211&date=2014-09-05

Packa åka hem

Hejdå! 

KORTFILM - UNDER BRON

Ann Petrén, Gunilla Röör och Lotta Telje har tackat ja till att spela jägarinnor i vår kortfilm, Under bron, som har utgångspunkt i boken Kalmars jägarinnor. Vi provade att casta tonåringar först men det blev inte helt bra. Och så kom regissören, Fredrik på Duo Blau, med idén att filma manuset med tanter i huvudrollen. Tanken är väl att det bor en tonåring i alla men i vissa kroppar ses den med mer överseende än i andra. Det ville vi undersöka. Gunilla blev så glad att hon skrek rakt ut för hon hade läst boken vi skickat och bläddrat fram och tillbaka på jakt efter en mamma. Men det finns ju ingen mamma, hon kände dessutom helt igen sig i jägarinnorna "det kändes som att den handlade om mig" och sa att mammabiroller tackar hon konsekvent nej till. "Jag har ställt de tofflorna på hyllan."

Jag och Duo Blau hoppas nu på att få ihop spons och bidrag och ideella krafter nog för att det här ska ske. Vore så himla, himla spännande att se dem. Sveriges coolaste tanter, på Ölandsbron, nattetid, i jägarinnejargong och gung i en historia som är nyskriven men finns hintad till i boken. Håll utkik och tipsa gärna om finansiärer! Tack.

O'CAPTAIN, MY CAPTAIN

O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.

Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.

O'Captain, my Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få göra det vi vill.

O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams, som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss. It is some dream that you've fallen cold and dead. Må han vila fridfullt.

Jag ska nu se om filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.

Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!

PS. Texten hamnade här också: 

http://www.dn.se/kultur-noje/befria-carpe-diem-fran-naringslivet-och-prydnadssakerna/

MED KNAUSIS I BOKLÖRDAG

Ur DN Boklördags serie Debutanter väljer vilken person i en roman de önskar att de hittat på:

1.
Jag sitter bredvid Edda Magnasson på Mellqvist. I körsbärsträden ovanför väntar blommorna i sina knoppar och, för den som tittar noga, har de första redan glipat upp. Till det sköra och obestridligt röda.

Inte ännu sådär rosa och fluffiga och överdådiga!

Edda sitter i sin svarta kappa och John Lennonbrillor och ser coolastistan ut. Framför på bordet ligger en svart tegelsten. Tung, inbunden. Hon har tagit bort det lila omslaget som skriker, ja till och med slitit av ryggen på pärmarna. Men det är sista delen i Min kamp.

2.

Jag önskar att jag hittat på Karl Ove: Den wannabe-geni-neurotiske och för-arbetet-allt-offrande mannen – i den här texten DWGNM(faaom). En sådan som vanligtvis berättar, inte berättas. Lite som en monoteistisk gud – han har en röst men inget ansikte (eller som ett nättroll).

Och vi skäms väl, (det kanske är därför vissa river av omslaget). För att vi intresserar oss för ännu en sån. Men herregud, DWGNM(faaom) är hela världens obesvarade kärlek. Allsmäktig och fullkomlig som ett vakuum. Går ej att andas i. Går ej att rama in. Som jag har älskat och längtat och undrat och slitits itu av ängslan. För den. Som inte finns men som fortsätter att försöka uppfinna sig inför världens åsyn.

Författaren öppnar glipan i höljet så att ljus kan flöda in. Det är ett skarpt obarmhärtigt ljus. Vårsol i vinterskräphögar.

3.

Jag önskar att jag orkat intressera mig så våldsamt i en enda person att jag förmått ägna tusentals sidor åt att undersöka henom (ursäkta, vi behöver en objektsform här).

4.

Det var märkligt hur alla stora träd hade sin egen personlighet … skriver han i trean. Det var som om de pratade. Inte med röster naturligtvis, utan med det de var, som liksom sträckte sig mot den som betraktade dem. Och det var det de pratade om, det de var, inget annat.

Och en människa som vill berätta för mig, om den hon är, inget annat. Den vill jag lyssna på. Den vill jag vara så nära som det går för jag tror att vi är lika varandra.

5.

Karl Ove tillåts i boken långa teoretiska utläggningar, något ovanligt för romanfigurer. Vissa tankar är skitsmarta och vissa riktigt billiga, precis som hos vanliga människor. Fördomar och slentrianmässig sexism gestaltas trovärdigt och med tonträff. Hans känsloliv är fyllt av rädslor och kärlek och vildsint oro, precis som hos oss vanliga. Han hamnar i självömkan omväxlande med hybris. Precis som vem som helst! Men han är också fysisk. Han har kroppsvätskor och krämpor och problem med sexualiteten. Kvinnor har sedan länge i litteraturen gjorts intressanta för attribut som mens, kön och livmödrar. I berättelsen om Karl Ove blir den manliga kroppen synlig och sårbar. Den intellektuelle Aragorn chanserar i takt med pinsamheterna och det är så befriande, det gör mig rörlig. Karl Oves stånd när han ser skolkamraten på Skrivekunstakademiet ”vicka” av sig galonbrallorna blir en ledstång att hålla sig i när jag svingar mig ur patriarkatets grepp.

Ah!

Det gör de röda blommorna i körsbärsträdet till en skugga. Liten, vän symbol för det väldiga som växer och bultar i mig. Min egen skam, min rädsla. Som jag nu omfamnar med båda händerna och blåser iväg.

DWGNM(faaom) må vara frånvarande och sträng i sin himmel men här på jorden finns han inte, här finns bara vi och vi vältrar oss i körsbärsblomster och Edda packar ned Kampen och kvistar över torget som en halvgud. För det är väl det hon är. En skapelse. Ett neutrum.

6.

Med Karl Ove Knausgård har DWGNM(faaom) kommit ned på jorden, blivit förtrolig. Jag vet hur han känner när babyrytmikledaren hotar att dränka hans människorvärde i rosa fluff, skräcken över att överläget han vanligtvis vilar i är hotat. Behovet att blixtsnabbt ta tillbaka sin maktposition. Det gör ont att tänka på hur skrämmande och svårt det är för honom, och mig, – med relationer som inte innefattar maktordning utan bara närhet.

Men Karl Ove är varken över eller under mig när jag läser, han är nära.

7.

Den röda glipan växer över huvudet på mig och snart väller rosa blommor fram och öser ned, regnar över hela torget som är torrt och allvarligt.

Jag sitter och funderar på om han skulle gilla att jag döper det här dokumentet till Knausis.



Publicerad i DN 29 mars 2014

http://www.dn.se/dnbok/knausgard-gor-mannen-kroppslig/

LÅT DET BARA VARA

Sydsvenskan hälsade på i min nästan tomma Malmölägenhet. Nu är jag utflyttad och soffan bortskänkt.

Men finns här:

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/tove-folkesson-ett-javla-liv-utan-sensmoral/

Några recensioner

BORÅS TIDNING  - En debut att bli golvad av

Tove Folkesson skriver fan i mig helt fantastiskt. Hon beskriver hur det känns som att tugga på grus när det blåser, en präktig snedfylla på ett krogtoalettgolv, hur ett svek känns i skelettet. Det är egna, fina liknelser, bra disposition, sällsynt leksullhet med orden och dess vändningar, en rytm och ett tempo som är så vidunderligt Färdigt att jag baxnar.

Tidsmarkörer i form av låtar, kläder, filmer- denna superfälla för litteratur- blir snygga små diamanter i Folkessons hand.
Tja, kort sagt, redan i början av året är jag sugen på att ropa ut Tove Folkesson till årets bästa svenska debutant."

SYDSVENSKAN - I en klass för sig

"Symbiosen skildras med ett sinne för detaljer och en tonträff som sällan eller aldrig sviker läsaren. Utlevelse, uppbrott, revolt, de utsatta klassernas barn kontra de välartades ungar – jag har läst om allt detta förr, i tusen och en tonårsskildring. Därför törs jag påstå att ”Kalmars jägarinnor” står i en klass för sig.

Folkesson skriver med poetens innerlighet och precision. Samtidigt gör hon andlöst spännande epik av vad som i värsta fall hade blivit en schablonparad. Hennes karaktärer lever. Deras hjärtan bultar så jag känner det inuti i mig själv."

EXPRESSEN - Trovärdig tidskapsel

"Tove Folkesson skildrar den här tillvaron så precist att det stundtals blir klaustrofobiskt. Att det mellan kapitlen finns insprängda avsnitt där jag-berättaren Eva blickar tillbaka från sin vuxna utkikspost, gör inte att det där absoluta tonårsgreppet släpper. Det är skickligt.

Än mer förfaret är att Folkesson är eklektiker också i sin stilistik, helt kongenialt med hur romanens huvudpersoner tar sig an världen: hur de lånar och plockar från världens dignande smörgåsbord, hur de blandar högt och lågt utan tanke på vad som passar sig eller är tillåtet. Folkesson tar inte heller några sådana litterära hänsyn, hon kör på i ett vilt race - värdigt en riktigt lovande debutroman."

VÄSTERBOTTENSKURIREN - Språklig berusning

"När jag i går kväll hade läst ut romanen Kalmars jägarinnor (Weyler) av debutanten Tove Folkesson, då läste jag Kalmars jägarinnor. Om igen. Denna gång med pennan i handen.

Skrev av meningar som denna: ”Världen vinglar till och ställer sig på högkant.”

Först klockan 04 tumlade jag i säng.

Boken är romanvärldens Thelma&Louise, fast den utspelas inte i amerikanska södern utan i Kalmar (med omnejd). Och tiden är inte 1950-tal utan åren kring sekelskiftet 2000.

Men de fem jägarinnorna i boken är lika vreda, vilda, sorgsna, farliga och flamsigt skrattiga som de bägge kvinnorna i kultfilmen.

Boken brinner! Orden i boken flammar i lågor!

Även jag brinner. Språkberusad och förvildad. Hahahahahaha.

Så där skrev jag – upprymd efter en omtumlande läsnatt – i en uppdatering nyss på Facebook.

..."

JÖNKÖPINGSPOSTEN  - Precist om tjejvärld

     Men boken kommer också med något annat angeläget, den kommer med en fräsch och uppdaterad idé om vad böcker riktade till unga kan (för att inte skriva ”bör”) vara. Speciellt böcker som skildrar unga tjejer och deras påstådda verklighet. ”Tjejlitteratur” tenderar att kretsa kring olycklig kärlek till en kille eller två tjejkompisars konkurrens om honom. Kanske ihopkokat med ätstörningar eller något annat självdestruktivt beteende som kommer att representera den unga kvinnans hela fokus och som riskerar att framställa henne just som det offer man vill berätta att hon inte är.

”Kalmars jägarinnor” däremot, visar upp en annan norm för den unga tjejens drivkraft och begär. Hungern efter att vara oövervinnerlig, att ha obegränsat tillträde till världen och själv vara i kontroll över sina kickar. Killarna finns där, men bara perifert. Liksom föräldrarna är de befriande nog reducerade till en slags bifigurer, som glider in och ut ur bild, utan att bli världen runtom vilken allting kretsar.

Jägarinnorna vet hur de ska tjuvkoppla sina egna bilar, toapappra sina egna träd och fixa sin egen sprit. Det är de som står för de hastiga impulserna och som drar när det passar. Deras längtan gäller något way större än bekräftelse från killar.

Med den senaste tidens diskussion om vad feminism är och om vad den tagit för vägar, blir det än mer angeläget med den här typen av röst - med en skallrande, krävande, utflippad röst om att inte bara jaga plats, utan att se den som rättmätigt sin."



 SVENSKA DAGBLADET

"Boken genljuder av välmejslade formuleringar som ger klang åt de sena tonårens sinnesstämningar. Pendlingarna mellan utanförskap, gemenskap, livsleda och euforisk oövervinnerlighet. Den absurda tvärsäkerheten på att världen runtomkring bara är en kuliss till det oändligt spännande spektakel som är det egna livet. Det är inte första gången den deliriska, ungdomliga egocentrismen skildras, men sällan skrivs den med större poetisk precision."



KULTURNYTT, P1

"De flesta av oss blev ju ingenting, säger Jonna flera år senare när de möts på ICA. Och då vill jag bara slå huvudet i väggen och skrika helvete. Antagligen tänker jag på Borlänge. Mitt eget gamla att släpa på. Men det här handlar om Kalmars sjuttonåriga jägarinnor i nittiotalets sista år.

Man kan lätt tro att man har läst uppväxtskildringar så det räcker. Bort från småstaden. Bli någon någon annanstans. Men nu ska jag försöka förklara vad som gör "Kalmars jägarinnor", nu säger jag det för jag inte kommer på något annat ord, så drabbande. Kanske är det deras kraft.

..."