RECENSIONER

http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande

Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!

Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.

När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.

Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.

Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?

Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.

I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.

"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:

http://www.svt.se/kultur/bok/resan-fran-ung-till-vuxen-angest

http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/overtygande-om-flykt-och-livsval-3697001.aspx

http://www.barometern.se/kultur-noje/en-om-och-karleksfull-inifran-skildring/

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-stilist-som-kan-gyckla-med-finess_4504132.svd

http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2692410-tove-folkesson-sund

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tove-folkesson-sund/

http://www.bt.se/om/tove+folkesson/

http://www.expressen.se/kultur/tove-folkessons-flickflum-pa-hog-niva/

"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.

Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning

"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.

Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur

LEDA

Litteraturtidskriften RYMDEN.DK publicerade i juni en litterär essä om leda som jag skrivit och som tidigare varit publicerad i eminenta papperstidskriften Ordkonst.



Ärligt talat vet jag mycket lite om leda.
Hos min mormor finns ett skohorn på en spik i hallen. Norsk souvenir.
Den vet best hvor skoen trykker, som har den på, står det på.
Gotisk stil, benvita bokstäver. Svarta penseldrag och blommor i konsthantverk-i-massproduktion-modell.

Av detta föremål greps jag som barn av en oförklarlig rädsla. Gäckande. Felaktig och obegriplig syntax.
som har den på.

Skohornet var svart och dinglande.
Jag visste inte varifrån det kom, eller vad det var till för. Att ta av och på skorna sa någon. Men ingen gjorde det.
En smal remsa damm täckte kanten på handtaget. Oanvänd, objuden.
Och så den där texten. som har den på.
Jag försökte tyda budskapet, orden, meningen, vad som låg bakom.

Oroväckande. Oförklarligt.





Läs hela alltet på:


http://rym.dk/tove-folkesson-leda/

BOKMÄSSA 2012 #4

Finaste känslan när jag upptäckte att jag fanns med i boken som jag fascinerats, uppslukats av sedan jag kom resande från bokmässan där jag slitit med den i farten från Gläntas monter. "En civilisation utan båtar" av Johannes Anyuru, se nedan. Jag skickade in en dikt till honom en varm sommar jag inte minns namnet på, kanske 2010, för att han jobbade med en kollektivdikt som skulle läsas upp när de kom till Gazas strand men den blev ju inte så. De reste hem och jag trodde mina ord sköljts ut med dyningarna i Aten, där de väntade på förlösning och få kasta loss, testa demokratins gräns och vansinnets. Och det här var hundra år sedan. I boken finns kollektivdikten med i sin helhet, jag kände igen raden "Vi sitter och rullar små smala fredscigaretter" och tänkte: det där kunde jag ha skrivit. Och så var det. Är mer än normalt under påverkan av Anyurus röst just nu, sjunger den i huvudet om dagarna. Vad är det som hörs där? Värme och kurage, en exakthet som ändå är mild och mjuk. Sån vill jag vara.
Läs förresten essän om black face-"konst", Tupac, Lena Adelshon Liljeroth och genomskinliga medelklasskroppar i nyaste Glänta.

Bokens dag

Tisdag den 5 juni är det examen! På Bokens dag kommer alla från Författarskolan, Lunds Universitet presentera sina böcker i Hörsalen på SOL i Lund. Välkomna att lyssna på uppläsningar ur och samtal om en massa nya romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Kl 14 presenterar jag min Kalmars jägarinnor, en lyrisk kollektivroman med ett gäng excentriska tonårstjejer i centrum. Den handlar om att växa upp i en liten stad, vara kvinna, testa gränser in absurdum, gå för långt. Här kommer ett utdrag ur inledningen:

SJU ORD svävade ovanför våra huvuden. Som glorior, som regnmoln. Låg i var och ens handväska, satt inpräntade under skosulorna, nedtecknade på originalspråk med spritpenna på Lindens armar.

    Ett mantra.

    Sammanfattningen av den tid vi levde i.

Det var den svarta skinnsoffan hemma hos Jennas mamma. Förfest, sminkväskor, päroncider på bruna flaskor. Hur vi rytmiskt och lockande trädde upp förväntningarna på kvällen längs en genomskinlig tråd.

    Fiskelina 0,05 mm.

    Hur Jenna var överlägsen på att lägga partymake med bara en liten puderdosespegel som referens.

    Liten, suddig, men jävligt snygg. Vi ska fan ta över världen.

    Mascara, eyeliner och ögonskugga. Ta över världen eller åtminstone Kalmar (med omnejd).

Jägarinnorna såg på varandra och torkade bort det svarta som hamnat under ögat på den andra. Sade att livet är kort. Sade livet är ju till för att levas. När alla andra sov, med mascaran från H&M rinnande längs kinderna, tillbaka i Jennas mammas skinnsoffa med nya historier att berätta för barnbarnen inristade i huden.

    Jenna blinkade och sade att det inte gjorde något. Ingen fara, allt var ju bara på skoj.

Mantrat klingade, nästan högtidligt i sin enkelhet.

Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

TEGELKARTOR

I tidskriften ORDKONST första nummer 2011 publicerades dikter ur samlingen TEGELKARTOR, en Malmöskildring under konstruktion. Här är tre av dem och en fotodikt: 

BERGSGATAN, ÖVERGÅNGSSTÄLLET

Det är normalt med skateboardåkning.

De som kommer rullande är över trettio

men har fladdrande hjärtan

och munnarna öppna som hundars.

 

KONSTHALL

Gatorna är vita idag. Torra.

Det ligger en tjock dimma över alltihop,

en helvetes tjock jävla dimma,

och blir till ett pussel. Med bara en bit.

TORGET

Utanför kiosken står en herre

i vit kostym. Han är på väg

till något tjusigt och petar i munnen

efter en bit frigolit som fastnat

mellan två av de bakre

tänderna i underkäken.

Det slutar regna när jag

ser honom.

HÄR GÅR MAN