SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.

UTMARKEN

Befinner mig i utmarken för att skriva färdigt SUND. Samt för att bygga ETT EGET RUM - UTMARKEN med Hanna Nilsson. Vi ska jobba med och undersöka en plats i Mittlandsskogen på Öland under ett år. I lera, i tegel, i text, i foto, i rumsliga experiment, i musik, i dans och stillhet. Som en del av Yellowbox och konstnären Helle Kvammes gigantiska studio Utmarken. Premiär och Vernissage beräknas till september 2015. Håll ut.

Tillägg i muren, Utmarken

SUND

I april 2015 kommer andra delen i trilogin, där Kalmars jägarinnor är första boken och SUND den andra. Eftersom bokbranschen har lite bättre framförhållning än undertecknad är omslag och baksidestext redan klart. Manuset sitter jag mitt i och försöker hitta alla utgångar ur. Putsar kanter och slipar, fixar så att ni ska kunna läsa och trivas och förfäras och bländas och älska i den. Handlar om Eva Zackrisson, eller som hon hette på jägarinnespråk, Devvan. Här är hon på jakt efter ett annat språk. Nämligen sitt eget.

http://www.weylerforlag.se/



SUND

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp, som varje människa ändå någon gång måste tänka för första gången.

Det handlar om klass och konst, om sökande och migration – mellan nationer, kulturella sfärer och språkgemenskaper, över sundet, mellan fastland och ö. Det handlar om en människa som vill förverkliga sig själv. Men samtidigt om en landsbygd som gror igen. Därför att vi vill ha det som är äkta, ursprungligt. Bregottreklamens öppna landskap snart ett minne blott. Även om det är det hon längtar efter, Eva, en öppenhet, frihet, när hon nu satsar allt och tappar taget i det rafflande sökandet efter sin sanna natur. Finns den ens?

SÄNK PLAKATEN

Under Kristianstads bokfestival skrev jag detta. En efter-valet-text redan innan valet var över, för politiken är politik oavsett vem som är mäktigast. Poesin är mäktigare och poeter som Svetlana Carstean, Athena Farrokhzad, Josefine Klougart är dess nutida profeter.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/tove-folkesson-valet-ar-over--sank-plakaten/

KRISTIANSTADS BOKFESTIVAL

Jag gjorde det! Premiär som Ariel efter 20 års väntan.

Föreläste för 450 gymnasiekids på förmiddan och
festvalpubliken på kvällen. Testade ett nytt grepp.
Såhär glad över det.

Josefine Klougart

Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean

Författarstafett i P4 med Amanda Svensson
och Gabriella Håkansson

Uppläsning och kort intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?

programid=211&date=2014-09-05

Packa åka hem

Hejdå! 

KORTFILM - UNDER BRON

Ann Petrén, Gunilla Röör och Lotta Telje har tackat ja till att spela jägarinnor i vår kortfilm, Under bron, som har utgångspunkt i boken Kalmars jägarinnor. Vi provade att casta tonåringar först men det blev inte helt bra. Och så kom regissören, Fredrik på Duo Blau, med idén att filma manuset med tanter i huvudrollen. Tanken är väl att det bor en tonåring i alla men i vissa kroppar ses den med mer överseende än i andra. Det ville vi undersöka. Gunilla blev så glad att hon skrek rakt ut för hon hade läst boken vi skickat och bläddrat fram och tillbaka på jakt efter en mamma. Men det finns ju ingen mamma, hon kände dessutom helt igen sig i jägarinnorna "det kändes som att den handlade om mig" och sa att mammabiroller tackar hon konsekvent nej till. "Jag har ställt de tofflorna på hyllan."

Jag och Duo Blau hoppas nu på att få ihop spons och bidrag och ideella krafter nog för att det här ska ske. Vore så himla, himla spännande att se dem. Sveriges coolaste tanter, på Ölandsbron, nattetid, i jägarinnejargong och gung i en historia som är nyskriven men finns hintad till i boken. Håll utkik och tipsa gärna om finansiärer! Tack.

O'CAPTAIN, MY CAPTAIN

O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.

Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.

O'Captain, my Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få göra det vi vill.

O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams, som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss. It is some dream that you've fallen cold and dead. Må han vila fridfullt.

Jag ska nu se om filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.

Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!

PS. Texten hamnade här också: 

http://www.dn.se/kultur-noje/befria-carpe-diem-fran-naringslivet-och-prydnadssakerna/

FINFÖRDELA PATRIARKATET

Skriver om feminismens symboler, om språk och makt, i dagens Expressen. Vad tycker ni om det här med "Krossa patriarkatet", "Fuck SD", "Krossa rasismen" osv?

PS. Geniala illustrationer. DS.

http://www.expressen.se/kultur/farval-till-vapnen-1/

LYSSNA PÅ INLEDNINGEN I BOKPUFFEN

Kalmars jägarinnor
av Tove Folkesson

Något Är fel med ljudet!

Ladda hem (Högerklicka, välj "spara som")

MED KNAUSIS I BOKLÖRDAG

Ur DN Boklördags serie Debutanter väljer vilken person i en roman de önskar att de hittat på:

1.
Jag sitter bredvid Edda Magnasson på Mellqvist. I körsbärsträden ovanför väntar blommorna i sina knoppar och, för den som tittar noga, har de första redan glipat upp. Till det sköra och obestridligt röda.

Inte ännu sådär rosa och fluffiga och överdådiga!

Edda sitter i sin svarta kappa och John Lennonbrillor och ser coolastistan ut. Framför på bordet ligger en svart tegelsten. Tung, inbunden. Hon har tagit bort det lila omslaget som skriker, ja till och med slitit av ryggen på pärmarna. Men det är sista delen i Min kamp.

2.

Jag önskar att jag hittat på Karl Ove: Den wannabe-geni-neurotiske och för-arbetet-allt-offrande mannen – i den här texten DWGNM(faaom). En sådan som vanligtvis berättar, inte berättas. Lite som en monoteistisk gud – han har en röst men inget ansikte (eller som ett nättroll).

Och vi skäms väl, (det kanske är därför vissa river av omslaget). För att vi intresserar oss för ännu en sån. Men herregud, DWGNM(faaom) är hela världens obesvarade kärlek. Allsmäktig och fullkomlig som ett vakuum. Går ej att andas i. Går ej att rama in. Som jag har älskat och längtat och undrat och slitits itu av ängslan. För den. Som inte finns men som fortsätter att försöka uppfinna sig inför världens åsyn.

Författaren öppnar glipan i höljet så att ljus kan flöda in. Det är ett skarpt obarmhärtigt ljus. Vårsol i vinterskräphögar.

3.

Jag önskar att jag orkat intressera mig så våldsamt i en enda person att jag förmått ägna tusentals sidor åt att undersöka henom (ursäkta, vi behöver en objektsform här).

4.

Det var märkligt hur alla stora träd hade sin egen personlighet … skriver han i trean. Det var som om de pratade. Inte med röster naturligtvis, utan med det de var, som liksom sträckte sig mot den som betraktade dem. Och det var det de pratade om, det de var, inget annat.

Och en människa som vill berätta för mig, om den hon är, inget annat. Den vill jag lyssna på. Den vill jag vara så nära som det går för jag tror att vi är lika varandra.

5.

Karl Ove tillåts i boken långa teoretiska utläggningar, något ovanligt för romanfigurer. Vissa tankar är skitsmarta och vissa riktigt billiga, precis som hos vanliga människor. Fördomar och slentrianmässig sexism gestaltas trovärdigt och med tonträff. Hans känsloliv är fyllt av rädslor och kärlek och vildsint oro, precis som hos oss vanliga. Han hamnar i självömkan omväxlande med hybris. Precis som vem som helst! Men han är också fysisk. Han har kroppsvätskor och krämpor och problem med sexualiteten. Kvinnor har sedan länge i litteraturen gjorts intressanta för attribut som mens, kön och livmödrar. I berättelsen om Karl Ove blir den manliga kroppen synlig och sårbar. Den intellektuelle Aragorn chanserar i takt med pinsamheterna och det är så befriande, det gör mig rörlig. Karl Oves stånd när han ser skolkamraten på Skrivekunstakademiet ”vicka” av sig galonbrallorna blir en ledstång att hålla sig i när jag svingar mig ur patriarkatets grepp.

Ah!

Det gör de röda blommorna i körsbärsträdet till en skugga. Liten, vän symbol för det väldiga som växer och bultar i mig. Min egen skam, min rädsla. Som jag nu omfamnar med båda händerna och blåser iväg.

DWGNM(faaom) må vara frånvarande och sträng i sin himmel men här på jorden finns han inte, här finns bara vi och vi vältrar oss i körsbärsblomster och Edda packar ned Kampen och kvistar över torget som en halvgud. För det är väl det hon är. En skapelse. Ett neutrum.

6.

Med Karl Ove Knausgård har DWGNM(faaom) kommit ned på jorden, blivit förtrolig. Jag vet hur han känner när babyrytmikledaren hotar att dränka hans människorvärde i rosa fluff, skräcken över att överläget han vanligtvis vilar i är hotat. Behovet att blixtsnabbt ta tillbaka sin maktposition. Det gör ont att tänka på hur skrämmande och svårt det är för honom, och mig, – med relationer som inte innefattar maktordning utan bara närhet.

Men Karl Ove är varken över eller under mig när jag läser, han är nära.

7.

Den röda glipan växer över huvudet på mig och snart väller rosa blommor fram och öser ned, regnar över hela torget som är torrt och allvarligt.

Jag sitter och funderar på om han skulle gilla att jag döper det här dokumentet till Knausis.



Publicerad i DN 29 mars 2014

http://www.dn.se/dnbok/knausgard-gor-mannen-kroppslig/

LÅT DET BARA VARA

Sydsvenskan hälsade på i min nästan tomma Malmölägenhet. Nu är jag utflyttad och soffan bortskänkt.

Men finns här:

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/tove-folkesson-ett-javla-liv-utan-sensmoral/

Några recensioner

BORÅS TIDNING  - En debut att bli golvad av

Tove Folkesson skriver fan i mig helt fantastiskt. Hon beskriver hur det känns som att tugga på grus när det blåser, en präktig snedfylla på ett krogtoalettgolv, hur ett svek känns i skelettet. Det är egna, fina liknelser, bra disposition, sällsynt leksullhet med orden och dess vändningar, en rytm och ett tempo som är så vidunderligt Färdigt att jag baxnar.

Tidsmarkörer i form av låtar, kläder, filmer- denna superfälla för litteratur- blir snygga små diamanter i Folkessons hand.
Tja, kort sagt, redan i början av året är jag sugen på att ropa ut Tove Folkesson till årets bästa svenska debutant."

SYDSVENSKAN - I en klass för sig

"Symbiosen skildras med ett sinne för detaljer och en tonträff som sällan eller aldrig sviker läsaren. Utlevelse, uppbrott, revolt, de utsatta klassernas barn kontra de välartades ungar – jag har läst om allt detta förr, i tusen och en tonårsskildring. Därför törs jag påstå att ”Kalmars jägarinnor” står i en klass för sig.

Folkesson skriver med poetens innerlighet och precision. Samtidigt gör hon andlöst spännande epik av vad som i värsta fall hade blivit en schablonparad. Hennes karaktärer lever. Deras hjärtan bultar så jag känner det inuti i mig själv."

EXPRESSEN - Trovärdig tidskapsel

"Tove Folkesson skildrar den här tillvaron så precist att det stundtals blir klaustrofobiskt. Att det mellan kapitlen finns insprängda avsnitt där jag-berättaren Eva blickar tillbaka från sin vuxna utkikspost, gör inte att det där absoluta tonårsgreppet släpper. Det är skickligt.

Än mer förfaret är att Folkesson är eklektiker också i sin stilistik, helt kongenialt med hur romanens huvudpersoner tar sig an världen: hur de lånar och plockar från världens dignande smörgåsbord, hur de blandar högt och lågt utan tanke på vad som passar sig eller är tillåtet. Folkesson tar inte heller några sådana litterära hänsyn, hon kör på i ett vilt race - värdigt en riktigt lovande debutroman."

VÄSTERBOTTENSKURIREN - Språklig berusning

"När jag i går kväll hade läst ut romanen Kalmars jägarinnor (Weyler) av debutanten Tove Folkesson, då läste jag Kalmars jägarinnor. Om igen. Denna gång med pennan i handen.

Skrev av meningar som denna: ”Världen vinglar till och ställer sig på högkant.”

Först klockan 04 tumlade jag i säng.

Boken är romanvärldens Thelma&Louise, fast den utspelas inte i amerikanska södern utan i Kalmar (med omnejd). Och tiden är inte 1950-tal utan åren kring sekelskiftet 2000.

Men de fem jägarinnorna i boken är lika vreda, vilda, sorgsna, farliga och flamsigt skrattiga som de bägge kvinnorna i kultfilmen.

Boken brinner! Orden i boken flammar i lågor!

Även jag brinner. Språkberusad och förvildad. Hahahahahaha.

Så där skrev jag – upprymd efter en omtumlande läsnatt – i en uppdatering nyss på Facebook.

..."

JÖNKÖPINGSPOSTEN  - Precist om tjejvärld

     Men boken kommer också med något annat angeläget, den kommer med en fräsch och uppdaterad idé om vad böcker riktade till unga kan (för att inte skriva ”bör”) vara. Speciellt böcker som skildrar unga tjejer och deras påstådda verklighet. ”Tjejlitteratur” tenderar att kretsa kring olycklig kärlek till en kille eller två tjejkompisars konkurrens om honom. Kanske ihopkokat med ätstörningar eller något annat självdestruktivt beteende som kommer att representera den unga kvinnans hela fokus och som riskerar att framställa henne just som det offer man vill berätta att hon inte är.

”Kalmars jägarinnor” däremot, visar upp en annan norm för den unga tjejens drivkraft och begär. Hungern efter att vara oövervinnerlig, att ha obegränsat tillträde till världen och själv vara i kontroll över sina kickar. Killarna finns där, men bara perifert. Liksom föräldrarna är de befriande nog reducerade till en slags bifigurer, som glider in och ut ur bild, utan att bli världen runtom vilken allting kretsar.

Jägarinnorna vet hur de ska tjuvkoppla sina egna bilar, toapappra sina egna träd och fixa sin egen sprit. Det är de som står för de hastiga impulserna och som drar när det passar. Deras längtan gäller något way större än bekräftelse från killar.

Med den senaste tidens diskussion om vad feminism är och om vad den tagit för vägar, blir det än mer angeläget med den här typen av röst - med en skallrande, krävande, utflippad röst om att inte bara jaga plats, utan att se den som rättmätigt sin."



 SVENSKA DAGBLADET

"Boken genljuder av välmejslade formuleringar som ger klang åt de sena tonårens sinnesstämningar. Pendlingarna mellan utanförskap, gemenskap, livsleda och euforisk oövervinnerlighet. Den absurda tvärsäkerheten på att världen runtomkring bara är en kuliss till det oändligt spännande spektakel som är det egna livet. Det är inte första gången den deliriska, ungdomliga egocentrismen skildras, men sällan skrivs den med större poetisk precision."



KULTURNYTT, P1

"De flesta av oss blev ju ingenting, säger Jonna flera år senare när de möts på ICA. Och då vill jag bara slå huvudet i väggen och skrika helvete. Antagligen tänker jag på Borlänge. Mitt eget gamla att släpa på. Men det här handlar om Kalmars sjuttonåriga jägarinnor i nittiotalets sista år.

Man kan lätt tro att man har läst uppväxtskildringar så det räcker. Bort från småstaden. Bli någon någon annanstans. Men nu ska jag försöka förklara vad som gör "Kalmars jägarinnor", nu säger jag det för jag inte kommer på något annat ord, så drabbande. Kanske är det deras kraft.

..."

Jägarinneakademins ordlista, JAOL

Jenna hade lärt mig något jag skulle få användning av i framtiden. Hon visste att språket bara var ett skinn man kunde peta bort med nageln.

I min roman har språket huvudrollen, det särskilda språk som är Kalmars Jägarinnors. Det som håller dem samman och ger dem möjligheter ingen annan av tjejerna i småstadens gymnasieskola kommer i närheten av. För jägarinnorna är inga lovande blivande unga kvinnor – Daddy's Girls, som Valerie Solanas hade sagt – de är olovande, jobbiga, alldeles för mycket, DISHARMONI. Tillsammans skapar KJ ett exklusivt utanförskap, en rusig gemenskap som inte kan eller får brytas. Vi hjälptes åt att bära varandras liv, där det var tungt att bära själv. Och ordlistan som Eva skriver på är full av uttryck, konstruktioner och slang, som ingen annan tillhör än just dem. Som ingen annan än de behärskar. Jägarinneakademiens ordlista, JAOL. Ett halsbrytande, nonchalant och gränslöst språk. Precis som jägarinnorna är, eller blir av sin språkliga garderob.

– Genom de speglar som orden är får tingen och även vi vår betydelse, kan Evas mamma Marlene häva ur sig vid middagsbordet.

Eva vill ta reda på hur det lät, i huvudet, när de pratade med varandra. Hur det kunde bli som det ändå blev.

Här är den, Kalmars Jägarinnor (Weyler förlag). Välkomna att läsa, nu är den släppt. Recensionsdatum 25 januari. Ovan är ett citat från min gästbloggning hos Adlibris. 

Nu är det snart

Idag publicerade Aftonbladet den här artikeln:


HÄR ÄR BÖCKERNA DU INTE VILL MISSA 2014


























Nu börjar det närma sig utgivning för den här boken. Kalmars jägarinnor, de djupast röda, komna högst upp på de starkaste klipporna, hjältinnor, krigarinnor!

Inledningen finns att läsa här:


http://www.weylerforlag.se/bocker/kalmars-jagarinnor/