Tove
Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars
jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och
gissa vad? Den är till och med ännu bättre!
Huvudpersonen
Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång
till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis
börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på
skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från
lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och
teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade
koncentrationen.
När
jag läser om
uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur
kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt.
Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och
superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla
rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt
alltihopa.
Men
Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och
skriva poesi i stället. Bli sig själv.
Folkhögskola.
Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och
indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig
själv. Barndomen
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med
fylla och minnen, men ändå: trygghet.
Tove
Folkesson skriver oerhört
bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt
inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska
och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk,
konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur
ska vi leva?
Tove
Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar
om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och
trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där
framme.
I
vartannat kapitel är
Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan
– har
stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker
där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila.
Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och
depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då
finns struktur och kraft och studiemedel kvar.
"Sund"
är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone
alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga
eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och
författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."
- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:
"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.
Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."
Marta Ronne - Uppsala nya tidning
"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.
Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."
- Nils Scwartz i Expressen Kultur
