 |
O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.
|
Robin Williams unge
lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder
sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar
för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket
gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make
money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet
och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett
matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The
bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman,
skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och
LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av
omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär
oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga
klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde
hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han
gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och
susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på
prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den
graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och
stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på
överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev
böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché,
och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en
hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv
och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN
ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna
ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror
det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.
O'Captain, my
Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces
turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi
fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som
rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken
men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig
på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från
internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick
fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna
uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att
slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans
önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot
tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den
storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror
slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som
givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få
göra det vi vill.
O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams,
som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att
han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss.
It is some dream that you've fallen cold and dead. Må
han vila fridfullt.
Jag ska nu se om
filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar
tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu
står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det
börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället
läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i
hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra
att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.
 |
Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!
PS. Texten hamnade här också:
|
