ÖLANDSSÅNG

Sista delen av romantrilogin RIV LOSS MIG FRÅN MIN FÖRPACKNING! kallar jag Ölandssången. Här slingrar sig ännu en en sekvens ur arbetsmaterialet ut i ljuset. 

...

Det är inte vackert där nere. Det är större än så. Livet tar fart och börjar om på nytt nere vid Kalles sjöbod om kvällarna.

Jag försöker förklara, men orden ramlar tomma ut och lägger sig på bordet som en samling maneter på tork på en brygga.

Helt odugliga, sladdriga i konsistensen och uppgivna.

Har ingen framtid, inget hopp.

Kan bara vänta på att någon ska komma och lossa dem från sitt fängelse under solen. Kasta ut dem i havet igen och förhoppningsvis lyckas repareras någorlunda av vågor och salt. Fyllas med fukt och liv och rörelse, inte bara dö, utmattade under en stekhet himmel.

Bilda märken i träet, måla konturerna av sig själva mot bryggdäcket. Bli kvar för någon sommar eller så, som ett minne. Sedan bara tona ut, nötas av och långsamt inte finnas längre.

                 

Kanske ens aldrig ha funnits.

 

Inga gravstenar inga kvarlämnade slott. Bara de där svarta konturerna i träet som lämnats av deras döda manetkroppar.

Saltvatten och så något mer, något litet som gör dem till maneter och inte bara hav och vågor.

Någonting som skiljer. En kontur.

Det som blir kvar på jorden när man dör.