Niklas Törnlund hade tonsatt en dikt och upptäckt att Tranströmers poesi är svår att sjunga. Jag har försökt någon gång och håller med. Hans dikter passar bäst att läsa tyst och långsamt för sig själv. Det är väl så de kommer till, i undanskymdhet. Där det är alldeles stilla. Man kan få rysningar när man tänker på hur koncentrerad han måste vara, när han beskriver sina inre bilder exakt och elegant som en duvhök. Varsamt som handelsresande när de plockar upp sitt siden inför en publik.
Igår gjorde vi en köruppläsning av Romanska bågar, här läser han den själv:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar