TOVE FOLKESSON


fredag 15 maj 2015

SOUNDTRACK TILL SUND

Till Sund finns det ett soundtrack. Än så länge bara i fysisk form. En högst unik liten skapelse går att hitta om man tar Eva på orden, läser slutet noga och tar reda på var hon ställer lådan med skivorna. Falkögas skiva alltså. JAG ÄR FALKÖGA. INGEN ANNAN. På måndag spelar jag Falkögas låtar på Högalidsfestivalen utanför Kalmar och den 29 maj spelar vi på Göteborgs stadsbibliotek.










PS. Den svenska björnstammen och Falköga har spelat in en låt som bara finns på den fysiska skivan. DS.

INTERVJU














http://www.minabibliotek.se/149131/har-hittat-ett-hem-i-skrivandet

onsdag 6 maj 2015

KORTFILM - KJ

Nästa vecka spelar vi in kortfilm. Ett nyskrivet manus där en händelse som nämns i förbifarten på sidan 149  i Kalmars jägarinnor får sin förklaring och utveckling. I rollerna som Sudden, Jenna och Devvan har vi Ann Petrén, Gunilla Röör och Lotta Tejle. En magisk trio som aldrig spelat ihop förut, men som glittrar och fräser och kommer göra upp med vanföreställningar om kvinnor "i deras ålder", och ge oss bilder vi aldrig tidigare sett. Ser så mycket fram emot detta. Vill få hänga med dessa damer jämt.


måndag 27 april 2015

RECENSIONER


http://www.sn.se/kulturnoje/bocker/1.3123498

"Folkesson skriver fantastiskt om klass och sökande


Tove Folkesson skrev en fantastisk debutroman som hette "Kalmars jägarinnor". Nu kommer hennes andra bok "Sund" och gissa vad? Den är till och med ännu bättre!
Huvudpersonen Eva, en av jägarinnorna från debutboken, får vi följa en gång till. Hon har tagit studenten, jobbat lite här och var och precis börjat på arkitekthögskolan. Tove Folkesson skriver om miljön på skolan på ett fantastiskt bra sätt, och hur det är att komma från lägre medelklass och hamna bland de som är uppfödda med konst och teorier. Folk hette saker som Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen.
När jag läser om uppgifterna arkitektstudenterna får, hur de genomför dessa och hur kritiken låter, då bara njuter jag. Det är … elakt. Och roligt. Det är fantastiskt hur fånigt det kan vara med unga och superambitiösa konst- och designstudenter som vill vara så jävla rätt och det är underbart att bara se rätt igenom och skratta åt alltihopa.
Men Eva skrattar inte. Hon får ångest och slutar, ska göra musik och skriva poesi i stället. Bli sig själv. Folkhögskola. Sommarturné med husvagn. Kärlek, förvirring, ekofascism och indiskt inspirerad nyandlighet. Skapandet. Skapandet av musik, av sig själv. Barndomen 
i bakgrunden, pappan i förorten här och nu med fylla och minnen, men ändå: trygghet.
Tove Folkesson skriver oerhört bra om klass. "Sund" är dessutom ett svidande högaktuellt inlägg om livsstilssverige där vi ska vara ekologiska och veganska och fina. Bra. Men hemma på Öland, på släktens jordbruk, konkurrerar mjölkbönderna med sojadryck på tetra från USA. Hur ska vi leva?
Tove Folkesson ser igenom alla klicheerna. Hon får med frågeställningar om livet, psykologiska bråddjup, kärlek, vänskap och sökande. Och trots att förvirringen är total finns ett hopp någonstans där framme.
I vartannat kapitel är Eva på släktgården på Öland, där tiden – nästan 
– har stått still. I alla fall är det den totala tryggheten hon söker där, känslan av att slippa från beslut, val och ansvar. Få vila. Eva mår inte bra. Hon går in i destruktiva tillstånd, ångest och depressioner. Under andra perioder går allt uppåt och framåt, då finns struktur och kraft och studiemedel kvar.
"Sund" är en bok som jag tycker att nästan alla kan läsa. Åtminstone alla som varit unga, alla som är unga, alla som varit olyckliga eller lyckliga. Alla som gillar böcker som bråkar och känns och författare som kan skriva som om det var det lättaste i världen."

- sn.se 22/4 2015, den som bäst beskriver hur jag själv tänkt när jag skrivit, men här är fler recensioner:









"I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.
Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst."

Marta Ronne - Uppsala nya tidning


"Jorden är motpolen till orden, de där magiskt formbara bokstäverna som drabbar Eva likt en uppenbarelse. Om hon själv inte får så mycket utlopp för sin formuleringsförmåga, så får Folkesson det på varje sida.
Den stilistiska energin och bildspråksfantasin i hennes båda romaner har en verkshöjd som välver sig som en Ölandshimmel över de futtiga förehavandena på marknivå."

- Nils Scwartz i Expressen Kultur


torsdag 16 april 2015

TIDNINGEN KULTUREN







http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturens-portraett/19549-pa-jakt-efter-carpe-diem-generationen2


Sund handlar om vad ”uppfyll dig själv- fånga dagen- lyckas med så mycket du bara kan”-mentaliteten gör med en enskild, ensam människa.

Yrsa Winberg hälsar på i Ett eget rum och skriver fint om Sund för Tidningen Kulturen. 
Foto: Gian Luca Rosetti

måndag 13 april 2015

LOKAL STATISTIK

På Dillbergska i Kalmar lever jägarinnorna livets glada dar. Önskar de själva fått se detta.


I STAGNELIUS BARNDOMSHEM























Stagnelius skrev "fångad i en kedja av vallmo", ett fint sätt att beskriva opiummissbruk. Vissa människor får inte leva så länge som världen skulle behöva dem. Jag var igår inbjuden i romantikerns barndomshem på Öland, Prästgården i byn Gärdslösa, där min mammas släkt är ifrån och där jag tillbringat sommarens alla barndomar och all ledig tid som vuxen. Ett paradis på jorden för mig, som jag skriver om på någon slags romanprosa som knappast håller sig till verkligheten men som ändå snuddar den mest hela tiden, värsta sorten för den som känner verkligheten. Så jag var orimligt skakig när jag skulle prata inför alla locals och kulturtanter 70, 80, 90 + Det sitter diktrader i väggarna och min röst darrade, jag glömde dra slutet där jag vävt in Stagnelius hit "kvällens gullmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönte näcken, gigan rör i silverbäcken" i min text för att visa respekt för traditionen. Men: det verkade som om de lyssnade på mig trots lång högläsning, så otroligt lättad och utmattad. Nu finns Sund i Prästgårdens fantastiska antikvariat där jag en gång fångade en första utgåva av Tranströmers Östersjöar. Öppet varje söndag hela året (!) och mer hela sommaren.


http://www.gardslosaprastgard.se/index.php?id=283&placid=6&template=







Förläggare Svante Weyler och min mormor gillade varann <3
























Selfie från pigkammaren.

onsdag 8 april 2015

SKRIVARKURSER






















Mitt sommarjobb har de senaste åren varit att hålla skrivarkurser. Sedan jag slutade på Hemtjänsten i Borgholm, vilket var några år sedan. Det började med att jag träffade Bob Hansson på Bali och började diskutera hur man kan leda grupper och personer som vill skriva, vad det är de egentligen vill lära sig och om/hur/hur fan det går att lära ut. Han hade en kursvecka på en folkhögskola inbokad den sommaren och jag följde med som sidekick, sedan har vi fortsatt och det är en ganska magisk resa, många människor har kommit och berättat fantastiska saker både på papperet och verkligheten. Det har blivit hela romaner, eller lösa fragment av något som kanske blir dikter, livsberättelser, kärleksbrev, uppgörelser, fria sökande och levande texter. Jag håller också kurser på egen hand, ibland med yoga inblandat, och så är jag gästlärare på skrivarlinjer. Bästa var när jag hade kursen "Skriv om ditt liv" med tio överfantastiska tanter över 70 år på Vuxenskolan i Malmö.

I sommar blir det:


SKRIVARKURS på Ett eget rum
Kristi himmelfärdshelgen 2015
Torsdag kl 18-21
Fredag 10-18
Lördag 10-18
Söndag 10-16

https://www.facebook.com/ateljekollektivetettegetrum?ref=aymt_homepage_panel



KREATIVT SKRIVANDE OCH YOGA med TOVE FOLKESSON
Skurups folkhögskola v 27 och v 31

http://sommar.skurupsfolkhogskola.se/


SKRIVARKURS MED TOVE FOLKESSON & BOB HANSSON 
Capellagården, Öland v 32

http://www.capellagarden.se/utbildningar_o_kurser/sommarkurser


Willkommen, bienvenue <3







tisdag 7 april 2015

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.



 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?
Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”
Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 



http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/