TOVE FOLKESSON


torsdag 5 mars 2015

SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2015

Under veckan diskuteras i P1 vilken bok som ska bli lyssnarjuryns favvo av alla romaner som kom ut 2014. Magiskt nog har Kalmars jägarinnor petat ut Klas Östergrens Twist och ligger med som finalist, något de själva skulle vara mäkta belåtna och mer än odrägligt upprymda över om de fått veta, kanske hade limo till Oscars beställts, helt klart hade Sudden dansat på bardisken och Jenna hade dränkt hela stället i champagne, Eva hade nog också varit nöjd. Suttit och njutit med en Marlboro Lights på trappen, sett på när Linden dragit till med glädjehopp och bettat för hårt i Black Jacken. PUSS på dem. Idag läste juryn stycken och sa massa fina saker som författarinnan blev väldigt glad att höra, det är underbart när ett litet stycke som har ägnats så mycket kärlek och tankar faktiskt hittar fram. Utan läsare är ju liksom boken inget mer än lite papper och ett minne av hur det kändes att skriva den, då, för hundra år sedan som det känns. Det tråkiga med mitt nya jobb är att författare inte får vara med och följa läsarens mottagande i realtid, som när man spelar musik för en publik, det är en väldigt stor känsla när tankar når fram, när känslor når fram, det är ju inget att räkna med, det är bara bonus.

Här finns radioprogrammen:

Finalisterna diskuteras - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/511237?programid=499

Dag 2, Tove Folkesson och Klas Östergren - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/511155?programid=499



torsdag 12 februari 2015

VAKENTIMMAR

Intervju på bloggen Vakentimmar:

"Jag växte själv upp i Kalmar. Hur var det för dig att växa upp där? 
- Det var jobbigt för min familj trivdes inte. Vi kom från ett kollektivistiskt höghusområde där man ärvde kläder av varann och sprang in och ut hos kompisarna som bodde i samma uppgång. I Kalmar fick vi lära känna radhusmiljön där alla har sin egen gräsklippare för 10 kvm gräsmatta. Det blev en väldigt svår kulturkrock. Jag var arg på alla grannarna som stod och grillade och deras barn som inte kunde leka. Bara jämföra prylar. Det var en kulturell öken. Sedan hittade jag kompisar som betydde väldigt mycket och det var kul att ha en så liten stad att härja omkring i, på det sättet var det tryggt. Man lärde känna varje trottoarkant."


http://www.vakentimmar.com/2015/02/om-vi-inte-har-tillgang-till-uttryck.html




onsdag 11 februari 2015

BORÅS

Snart i Borås för att träffa bästa Åsa Foster och de andra debutanterna och Ebba Witt-Brattström och gymnasieelever som läst våra böcker och få fira att det tills slut gick så bra det här. BT var i vår kollektivateljé Ett eget rum och hälsade på förra veckan. Sarasvati i bild, litteraturens, musiken, kunskapens, visdomens gudinna. Och intill henne en lite mer ovetande dam med rosa slips.

http://www.bt.se/kultur-noje/vagen-fran-spraket-fram-till-handlingen/


måndag 3 november 2014

SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.


söndag 19 oktober 2014

UTMARKEN

Befinner mig i utmarken för att skriva färdigt SUND. Samt för att bygga ETT EGET RUM - UTMARKEN med Hanna Nilsson. Vi ska jobba med och undersöka en plats i Mittlandsskogen på Öland under ett år. I lera, i tegel, i text, i foto, i rumsliga experiment, i musik, i dans och stillhet. Som en del av Yellowbox och konstnären Helle Kvammes gigantiska studio Utmarken. Premiär och Vernissage beräknas till september 2015. Håll ut.

Tillägg i muren, Utmarken


måndag 6 oktober 2014

SUND

I april 2015 kommer andra delen i trilogin, där Kalmars jägarinnor är första boken och SUND den andra. Eftersom bokbranschen har lite bättre framförhållning än undertecknad är omslag och baksidestext redan klart. Manuset sitter jag mitt i och försöker hitta alla utgångar ur. Putsar kanter och slipar, fixar så att ni ska kunna läsa och trivas och förfäras och bländas och älska i den. Handlar om Eva Zackrisson, eller som hon hette på jägarinnespråk, Devvan. Här är hon på jakt efter ett annat språk. Nämligen sitt eget.

http://www.weylerforlag.se/



SUND

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp, som varje människa ändå någon gång måste tänka för första gången.

Det handlar om klass och konst, om sökande och migration – mellan nationer, kulturella sfärer och språkgemenskaper, över sundet, mellan fastland och ö. Det handlar om en människa som vill förverkliga sig själv. Men samtidigt om en landsbygd som gror igen. Därför att vi vill ha det som är äkta, ursprungligt. Bregottreklamens öppna landskap snart ett minne blott. Även om det är det hon längtar efter, Eva, en öppenhet, frihet, när hon nu satsar allt och tappar taget i det rafflande sökandet efter sin sanna natur. Finns den ens?









fredag 26 september 2014

SÄNK PLAKATEN

Under Kristianstads bokfestival skrev jag detta. En efter-valet-text redan innan valet var över, för politiken är politik oavsett vem som är mäktigast. Poesin är mäktigare och poeter som Svetlana Carstean, Athena Farrokhzad, Josefine Klougart är dess nutida profeter.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/tove-folkesson-valet-ar-over--sank-plakaten/


tisdag 9 september 2014

KRISTIANSTADS BOKFESTIVAL

Jag gjorde det! Premiär som Ariel efter 20 års väntan.

Föreläste för 450 gymnasiekids på förmiddan och
festvalpubliken på kvällen. Testade ett nytt grepp.
Såhär glad över det.




Josefine Klougart

Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean
Författarstafett i P4 med Amanda Svensson
och Gabriella Håkansson
Uppläsning och kort intervju här:








Packa åka hem
Hejdå! 

torsdag 14 augusti 2014

KORTFILM - UNDER BRON


Ann Petrén, Gunilla Röör och Lotta Telje har tackat ja till att spela jägarinnor i vår kortfilm, Under bron, som har utgångspunkt i boken Kalmars jägarinnor. Vi provade att casta tonåringar först men det blev inte helt bra. Och så kom regissören, Fredrik på Duo Blau, med idén att filma manuset med tanter i huvudrollen. Tanken är väl att det bor en tonåring i alla men i vissa kroppar ses den med mer överseende än i andra. Det ville vi undersöka. Gunilla blev så glad att hon skrek rakt ut för hon hade läst boken vi skickat och bläddrat fram och tillbaka på jakt efter en mamma. Men det finns ju ingen mamma, hon kände dessutom helt igen sig i jägarinnorna "det kändes som att den handlade om mig" och sa att mammabiroller tackar hon konsekvent nej till. "Jag har ställt de tofflorna på hyllan."

Jag och Duo Blau hoppas nu på att få ihop spons och bidrag och ideella krafter nog för att det här ska ske. Vore så himla, himla spännande att se dem. Sveriges coolaste tanter, på Ölandsbron, nattetid, i jägarinnejargong och gung i en historia som är nyskriven men finns hintad till i boken. Håll utkik och tipsa gärna om finansiärer! Tack.

tisdag 12 augusti 2014

O'CAPTAIN, MY CAPTAIN




O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.
















Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.
O'Captain, my Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få göra det vi vill.
O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams, som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss. It is some dream that you've fallen cold and dead. Må han vila fridfullt.
Jag ska nu se om filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.



Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!



PS. Texten hamnade här också: