TOVE FOLKESSON


tisdag 12 augusti 2014

O'CAPTAIN, MY CAPTAIN




O'Captain, my Captain. Our fearful trip is done.
















Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.
O'Captain, my Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få göra det vi vill.
O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams, som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss. It is some dream that you've fallen cold and dead. Må han vila fridfullt.
Jag ska nu se om filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.



Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!



PS. Texten hamnade här också: 














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar