LOKAL STATISTIK

På Dillbergska i Kalmar lever jägarinnorna livets glada dar. Önskar de själva fått se detta.

I STAGNELIUS BARNDOMSHEM

Stagnelius skrev "fångad i en kedja av vallmo", ett fint sätt att beskriva opiummissbruk. Vissa människor får inte leva så länge som världen skulle behöva dem. Jag var igår inbjuden i romantikerns barndomshem på Öland, Prästgården i byn Gärdslösa, där min mammas släkt är ifrån och där jag tillbringat sommarens alla barndomar och all ledig tid som vuxen. Ett paradis på jorden för mig, som jag skriver om på någon slags romanprosa som knappast håller sig till verkligheten men som ändå snuddar den mest hela tiden, värsta sorten för den som känner verkligheten. Så jag var orimligt skakig när jag skulle prata inför alla locals och kulturtanter 70, 80, 90 + Det sitter diktrader i väggarna och min röst darrade, jag glömde dra slutet där jag vävt in Stagnelius hit "kvällens gullmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönte näcken, gigan rör i silverbäcken" i min text för att visa respekt för traditionen. Men: det verkade som om de lyssnade på mig trots lång högläsning, så otroligt lättad och utmattad. Nu finns Sund i Prästgårdens fantastiska antikvariat där jag en gång fångade en första utgåva av Tranströmers Östersjöar. Öppet varje söndag hela året (!) och mer hela sommaren.


http://www.gardslosaprastgard.se/index.php?id=283&placid=6&template=

Förläggare Svante Weyler och min mormor gillade varann <3
























Selfie från pigkammaren.

SKRIVARKURSER

Mitt sommarjobb har de senaste åren varit att hålla skrivarkurser. Sedan jag slutade på Hemtjänsten i Borgholm, vilket var några år sedan. Det började med att jag träffade Bob Hansson på Bali och började diskutera hur man kan leda grupper och personer som vill skriva, vad det är de egentligen vill lära sig och om/hur/hur fan det går att lära ut. Han hade en kursvecka på en folkhögskola inbokad den sommaren och jag följde med som sidekick, sedan har vi fortsatt och det är en ganska magisk resa, många människor har kommit och berättat fantastiska saker både på papperet och verkligheten. Det har blivit hela romaner, eller lösa fragment av något som kanske blir dikter, livsberättelser, kärleksbrev, uppgörelser, fria sökande och levande texter. Jag håller också kurser på egen hand, ibland med yoga inblandat, och så är jag gästlärare på skrivarlinjer. Bästa var när jag hade kursen "Skriv om ditt liv" med tio överfantastiska tanter över 70 år på Vuxenskolan i Malmö.

I sommar blir det:


SKRIVARKURS på Ett eget rum
Kristi himmelfärdshelgen 2015
Torsdag kl 18-21
Fredag 10-18
Lördag 10-18
Söndag 10-16

https://www.facebook.com/ateljekollektivetettegetrum?ref=aymt_homepage_panel



KREATIVT SKRIVANDE OCH YOGA med TOVE FOLKESSON
Skurups folkhögskola v 27 och v 31

http://sommar.skurupsfolkhogskola.se/


SKRIVARKURS MED TOVE FOLKESSON & BOB HANSSON 
Capellagården, Öland v 32

http://www.capellagarden.se/utbildningar_o_kurser/sommarkurser


Willkommen, bienvenue <3

BOKTIPS - ETT EGET RUM

8 mars tipsade jag på bokbloggen Kulturkollo om en helt fantastisk bok som går fint att läsa om och om igen.

 Vad är det som gör att vissa människor känner ett behov att skapa och andra människor känner ett behov att knarka? Vad är det som en ger tillgång till ett eget rum, där berättelser, poesi, magi uppstår, där livet känns nära och verkligt, meningsfullt och precis på gränsen till vad man klarar av?

Den där porten som öppnar världen för en, som får allt att vibrera och leva, är den egentligen bara det alternativ som ligger närmast till hands. I vissa uppväxtmiljöer är skapandet inte ett alternativ och i andra uppväxtmiljöer är knarkandet inte ett alternativ. Det tänkte jag på när jag skrev Kalmars jägarinnor. Och kanske kom det från min mammas reflektion en gång när vi gick förbi ett gäng hemlösa på Medborgarplatsen. ”Om de där hade fötts i fina familjer hade de varit konstnärer.” ”De är sådana som inte vill göra vad andra säger åt dem.” Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att min egen längtan att skapa kan driva mig till vansinne och destruktivitet om den inte får ett uttryck. I Ett eget rum frågar sig Virgina Woolf: ”Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa ett konstverk?”, hon finner att det är ofta praktiska omständigheter som står i vägen för att mästerverk ska bli till. ”Hundar skäller, hälsan sviktar” osv. Och så tror hon att det är helt avgörande med ETT EGET RUM. Jag lärde mig tidigt att skapa ett eget rum i syskonkaoset, kompiskaoset, skolkaoset och därinne var jag osårbar, som jägarinnorna är i sin bubbla. En sluten värld som inte kunde nås av omvärlden. Om någon ville prata med mig hörde jag helt enkelt inte vad de sa. Många blev arga och ledsna, men jag hörde inte. Jag var inne i mitt eget rum. Svävade fritt. Så som jägarinnorna svävar, en decimeter ovanför kullerstensgataorna i den lilla staden, de expanderar och flyger till slut fritt. Bär varandra, där det är tungt att bära själva. Och, som Woolf förutspår så fint: ”Vad som helst kan hända när kvinnligheten slutat vara en beskyddad syssla.”

Läs Ett eget rum, idag, alla dagar. Den kan vara en nyckel in dit, där ingen identitet i form av kön, rasifiering, klass, funktion, sexualitet medför några begränsningar. Där det är lätt att flyga. Där det är tryggt. 

http://www.kulturkollo.se/2015/03/04/forfattare-boktipsar-tove-folkesson/

NÖJESGUIDEN

Första officiella läsningen av Sund. Och en lång litteraturenkät som jag svarat på nästan allt på. Var fint och inte så värst skämmande att läsa referatet av mina 339 sidor svinhårt polerad helvetestext genomsprängd med vilsamma kursiver här och där. Ska bli intressantast i världen att höra vad folk uppfattar att den handlar om. Och så lättad att jag äntligen skrev klart den efter sex A4-sidors skriftlig utskällning från min första responsläsare, en äldre författarinna jag beundrar mycket. Att skriva klichéer, att skiva ett klyshigt sätt att tänka på, det var inte lika lätt som att skriva tonårsidioti, den är liksom lättare att ha överseende med.


"Romanen är en sorts bedårande hopplös utvecklingsroman där huvudpersonen Eva Zackrisson slungas mellan livsval, kriser, Janis Joplin-drömmar och samhällsattityder. Eva kryssar runt i livet som ung vuxen, och det är skitsvårt, helt enkelt. Hon förtrollas av odrägliga new age-plattityder och svindyra nyliberala livscoacher, för att sedan svänga om och vasst raljera över budskapen som levereras. För att sedan svänga om igen, fysiskt och mentalt. Hon hamnar i Stockholm, lämnar en arkitektutbildning, börjar skriva låtar, blir kär, läser Alkemisten, drar till Kuba, blir kär igen, söker en flummig teaterskola, turnerar med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan, förhåller sig till ungdomens vänner och nya relationer.

Sund gestaltar ett frustrerande, ofta smärtsamt livspussel; det handlar om den pretentiösa konsten med stort K, att ge sig hän, men också om klass och socialt arv. Här finns en bitande kritik mot medelklassens hycklande romantisering av ekologiska produkter och hippieestetik, ställt i bjärt kontrast mot Ölands harvande bönder och en alkoholiserad kommunistfarsa. Den senare, kallad Havets Gud, skildras med en särskilt ömsint och varm precision. Det är sorgligt, kärleksfullt, lite mörkt, ja, komplext och klyschigt, som livet stundtals ter sig.

Hur ska man kunna hitta sig själv när bilradion envisas med att spela Laila Bagges sommarprogram? Och hur verklighetsfrånvänt och själviskt är hela ”hitta sig själv”-projektet? Vilka har råd? Sund är en bok om avstånd mellan människor, men också om avstånd och splittringar i den egna, rastlösa kroppen. Om att inte nöja sig. Vilja klara sig själv. En bok om kärlek. Tove Folkesson hoppar kvickt mellan första och tredje person, mellan platser och känslotillstånd, ironi och smäktande allvar – allt skrivet med en flödande poetisk prosa som varken räds det storvulna, existentiella eller de små tidstypiska markörerna."


http://nojesguiden.se/artiklar/litteraturenkaten-tove-folkesson

8 MARS

DN presenterar några feministers tankar om det evigt dryftade PATRIARKATET. Jag kallar iofs min nya bok för "ett ömsint farväl till patriarken", men ok, svarade ändå på frågaorna. Och fick fota med grymma Anette Nantell i Ett eget rums studio.

http://www.dn.se/kultur-noje/nu-ska-vi-krossa-patriarkatet-igen-1/

"My Little Pony-koppen är en present från min syster, den påminner om den viktiga devisen från ponnyriket: 'Friendship is magic'. Pennskaftet har tillhört en ensam sk galen kvinna från byn där min mamma är född, melodikan representerar det stora språket bortom ordens, det som enar människor över alla gränser. Halsbandet är gjort av stora rosa plastkristaller och citronen är sur. Fjädrarna är plockade vid ölands kust och kommer från olika fåglar som besitter olika kvaliteter vilka alla rymmer stor frihet, t ex svan, gås, ormvråk & korp. Ballerinakjolen är en flickas flickigaste mjuka fluffiga dröm, vandringskängorna är på för vi har en lång väg att gå. Pärlorna representerar mjukhet, tålamod och brillians, hur det mest värdefulla och äkta ibland måste vävas i slutna och skyddade rum.

Snäckan är från karibiska havet och det röda draperiet andas tidlöshet och performativitet - vi är det vi utger oss för att vara. På den sociala scenen alltså. Bortom den är vi allt! alla!

Och boken är Sapho förstås, fragment från ett svunnet matriarkat."

SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2015

Under veckan diskuteras i P1 vilken bok som ska bli lyssnarjuryns favvo av alla romaner som kom ut 2014. Magiskt nog har Kalmars jägarinnor petat ut Klas Östergrens Twist och ligger med som finalist, något de själva skulle vara mäkta belåtna och mer än odrägligt upprymda över om de fått veta, kanske hade limo till Oscars beställts, helt klart hade Sudden dansat på bardisken och Jenna hade dränkt hela stället i champagne, Eva hade nog också varit nöjd. Suttit och njutit med en Marlboro Lights på trappen, sett på när Linden dragit till med glädjehopp och bettat för hårt i Black Jacken. PUSS på dem. Idag läste juryn stycken och sa massa fina saker som författarinnan blev väldigt glad att höra, det är underbart när ett litet stycke som har ägnats så mycket kärlek och tankar faktiskt hittar fram. Utan läsare är ju liksom boken inget mer än lite papper och ett minne av hur det kändes att skriva den, då, för hundra år sedan som det känns. Det tråkiga med mitt nya jobb är att författare inte får vara med och följa läsarens mottagande i realtid, som när man spelar musik för en publik, det är en väldigt stor känsla när tankar når fram, när känslor når fram, det är ju inget att räkna med, det är bara bonus.

Här finns radioprogrammen:

Finalisterna diskuteras - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/511237?programid=499

Dag 2, Tove Folkesson och Klas Östergren - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/511155?programid=499

VAKENTIMMAR

Intervju på bloggen Vakentimmar:

"Jag växte själv upp i Kalmar. Hur var det för dig att växa upp där? 
- Det var jobbigt för min familj trivdes inte. Vi kom från ett kollektivistiskt höghusområde där man ärvde kläder av varann och sprang in och ut hos kompisarna som bodde i samma uppgång. I Kalmar fick vi lära känna radhusmiljön där alla har sin egen gräsklippare för 10 kvm gräsmatta. Det blev en väldigt svår kulturkrock. Jag var arg på alla grannarna som stod och grillade och deras barn som inte kunde leka. Bara jämföra prylar. Det var en kulturell öken. Sedan hittade jag kompisar som betydde väldigt mycket och det var kul att ha en så liten stad att härja omkring i, på det sättet var det tryggt. Man lärde känna varje trottoarkant."


http://www.vakentimmar.com/2015/02/om-vi-inte-har-tillgang-till-uttryck.html

BORÅS

Snart i Borås för att träffa bästa Åsa Foster och de andra debutanterna och Ebba Witt-Brattström och gymnasieelever som läst våra böcker och få fira att det tills slut gick så bra det här. BT var i vår kollektivateljé Ett eget rum och hälsade på förra veckan. Sarasvati i bild, litteraturens, musiken, kunskapens, visdomens gudinna. Och intill henne en lite mer ovetande dam med rosa slips.

http://www.bt.se/kultur-noje/vagen-fran-spraket-fram-till-handlingen/

SNÖ HAR TUSEN SPRÅK

En text börjar inte på papperet, säger Monika Fagerholm. Idag börjar texten med ett brev till en vän, en kopp skum och två tre sökningar utan riktning. Jag har en mödosam uppgift framför mig, nämligen den att arbeta systematiskt i ungefär två veckor till innan mina 15 sidor om dagen är redigerade och klara, kanske då, kanske då får jag göra utflykter. Utflykter är mycket lättare än att stanna. Utflykter i det fria är det enklaste som finns, vita, blanka sidor som spår gör sig fint på. Snö som är orörd, puderfluff och skidspår som blir vackra för att de är de första två strecken som korsar det enorma fältet nyss landat, mjukt och fluffigt snart sönderåkt.
Att redigera är att sortera spåren i ett sönderåkt puderfält, vidsträckt bergssida som har blivit genomkorsad alldeles för många gånger för att den vilda vita spänning som infinner sig när snön är ny och pudrig ska finnas kvar.
Att redigera är att återskapa magin, som fanns där. I ögonblicket. Att liksom klippa och klistra fram en känsla av första gången uppuffad snö efter stormen första morgonen då det äntligen är vindstilla och du är ledig och orkat upp med första liften och får vara i fred. Med berget. Suset i snön, stavtag, några oengagerade och sedan: Rakt ut.

Dags att återgå. Gå dit igen. Vara med det som hänt på papperet, inte kasta bort, börja nytt igen. Vara nära det som hänt där, i texten, eller, i den värld texten pekar mot. Förtydliga. Tydliggöra. Dansa med det redan upplevda, liva upp, få att flöda lika fritt som om det vore Miles som spelade orden. Dit vill jag. Nu beger jag mig dit.